Göteborgsposten – 31 december 1861, sida 1

Återblick på 1860. Många äro de tankar, som ovilkorligen tränga sig på oss, då vi nu åler stå vid grunsen al ett nytt tidskilte. Det är, som före nästa soluppgång sjunkit i tidens hat for avt sedan fortletva endast i minnet och i hätden, har varit så rikt på stora och för folktrihetens och civilisationens sak fruktbärande händelser, att en återblick derpå eger ett utomordentligt intresse, helst som den år egnad att alstra förhoppningar om att äfven det kommande året skall utmärka sig genom glädjande och i mensklighetens vigtigaste angelägenheter djupt irgripande tilldragelser. I början at 1860 stod den ivalenska frågan, hvilken nu kan anses såsom i det närmaste löst, främst på dagordningen. Uaktadt den ofantliga röstmajoritet, hvarmed anslutningen till Sardinien blifvit beslutad i hertigdömena och KRomagnan, tycktes Villafrancatördraget lägga stora hinder i vägen för densammas uttorande. Dessa hinder erhöllo ett verkligen gigantiskt utseende genom det mystiska dunkel, hvari Napoleon höljde sina alsigter för att sedan, nar han då och då framträdde derur, envist förfakta de fördrifna hertigarnes 1 nyssnämnda tördrag garanterade anspråk och slunga karakteristiskt tvetydiga hotelser mot Viktor Emanuel och italienarne. Den beslutade kongressen, som skulle sliva tvisten och aigöra Mellanitalhens öde, kunde icke komma till stånd; de afsatta furstarne vände sig i den välsignade legitimitetens namn till alla sina bröder och kusiner på HEuropas troner med böner om bistånd mot de sardinska annexationsplanerna, och Hans Helighet sjelf rorde upp bäde himmel och jord för av atertfå sin kära Romagna, sedan han, efter att ha vexlat moralpredikvingar med sin ,,trogne son i Tuillerierna, kommit under fund med att ingen hjelp var att vänta från det hället. Men huru trasslig härfvan än var, reddes den dock snart af Cavours djertva och säkra hand. Annexationen blef ett faktum, den allmänna rösten i Europa jublade sit bitall dertill, och sjeltve kejsaren al Osterrike måste åtnöja sig med atv gifva sin van. mäktiga vrede luft i en pappersprotest. Den franske kejsarens samtycke erhölls ätven ehuru till högt pris. Napoleon III, som tyc kes hysa ännu mindre betänkligheter att plun dra sina bundsförvandter än hans store far