Göteborgsposten – 31 december 1861, sida 1

Samt bringa dem till andre brodren, Och han fördelar dem åt verlden, Der bäst de gagna, mest de lemna Som lön för bådaderas möda. Här, skuggadt utaf lindar, pilar, Ett landskap breder sig så fridfullt, stilla, Och vinkar trötte vandraren att hvila Från mödans färd. Här skall man resa Den sten, som för ett framtidsslägte Skall peka ut hvar stoftet hvilar Af den bland oss, som gått att lemna Hvad jorden gaf, sen här han verkat I redligt kall med ädel afsigt. Än många ljusa taflor stråla, Du gamla år, ur mantelns flikar. Men tiden hastar — Du i ro bör vara. Fäll ned Din förlåt, nog jag skådat, Att åt Dig rättvist kunna rista Ett tacksamt lof för hvad Du verkat. Du gett åt anden riklig näring, Du sprängt har mången våldets boja Och sammanfört förvandta själar; Och vid den frihets klara fackla, Som Du har tändt, skall jordens söner Gå fram i ädelhet och renhet Och närma sig alltmer sin urbild. Du i det tysta snart försvinner — Ditt minne likväl evigt blir!