Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 3

det kan vara hans fulla allvar att bringa den italienska frågan, som nu börjar med sina ständigt nya intrasslingar alldeles uttråka Europa, till en önskad lösning, ehnruval man skulle trott honom vilja, tilltölje at den fran hans farbroder ärtda poliuken, på den klas-lska halfön skapa en stor stat, som sikerligen skulle blifvit baus starkaste och trognaste bunds förvandt, då det for honom eller möjligen någon hans ättling blir tid att rikta det slag åt vissa al stormakterna, sdm störtat en gang förut hans familj. Och vi kunna ännu ej frångå var äsigt, att så är hans innersta tanke, fastän hav af tör andra okända anledningar ej vill taga steget förut. Hans tvetydiga poliuk föranleder emellertid, såsom naturligt är, till det ena djerfvare kanstöperiet än det andra, och ottast är det Napoleons karakter som far sitta emelian. Det finnes till och med politici, som påstå att det senaste upptagandet at den veneuanska försäljvingstrågan blott är ett spegelfikteri at Napoleon, for att leda Viktor Emanuels och Cavours uppmärksamhet från sodra Italien, genom aw förespegla dem en uppgörelse i Norden. Och såsom en vidrig handelse qvarstår alltjemt det att Napoleon ännu lemnar en om ock indirekt hjelp at en den mest föraktlige tyrann och despot, som annu beklädt en troun, Frans Il. Denne må, såsom han i ett manifest nyligen gor, ätven skylla på sin ungdom. Den förfärliga tortyren ide tängelser han uppfyllde med sma otler, hans svaghet och många löttesbrott, hans motarbetande af sivt folks upplysning och framätskridande i materiel förkotran, hans blodginga vilda utpressningssystem, hans talrika polisoch spionkorpser, som under skyddet at hans namn inträngde 1 de tredhgaste medborgares boningar, dessa fakta äro lika många skamfläckar och hka manga bevis på omöjligheten, al att ett folk, som nu läppjat de torsta dropparne al den med frihetens vin fyllda bägaren, skall kunna åter fördraga en — Frans II:s af Bourbon eländiga, med brott och blod besudlade regering. ltaliens räddning, dess frihet, sjelfständighet och framtida anseende ligga endast i en Viktor Emanuels hand. Det var derföre ett glädjande telegram, som bragte oss underrättelsen om att Neapel, Hicilien, Markerna och Umbrien nu blifvit genom dekret med det italienska riket intörlifvade. Man ser deri en borgen för att Gaötas fall snart är väntadt och att Viktor Emanuels regering skall med kraft gripa verket an till konungariket Italiens fullständiga organisation -— om emot eller i öfverensstämmelse med Napolens vilja kan vara likbetydande.