Göteborgsposten – 29 december 1860, sida 3

tårar voro glädjens, dessa snyftningar erkänslans och tacksamhetens. På tröskeln stod fru Perrine, för sällskaps skull och af godt hjerta gråtande sin näsduk all deles våt. — Låt oss dinera! sade La Guiche, och glädtigt fira grefve de Bernaces lycka! — Ack! mumlade Van Helmont, att jag icke har hos mig den engel, som så länge vari mina dagars glädje! Min stackars Aldah! Marc sänkte sorgset hufvudet. — Arma barn! sade han. Hon har blifvi ett oskyldigt offer för sin fars brott! I min tankt är hon min syster, ty ni är min far, seignew Van Helmont, och Aldah har varit fröken dAu. monts kamrat i fångenskapen. — Aldah! La Chesnayes dotter! återtog den gamle lärde med tårfylld stämma. Denn: kränkning för den unga flickan ända i grafven På hennes grafvård måste man rista detta af all: föraktade namn, eller lemna det kors, som jag rest på grafven, utan inskrift. Den förbigåend: kan ej ens uppsända en bön för den, som vari min dotter! La Chesnayes dotter! stackars arm: varelse! Oaktadt den glädje alla rönte, var middager likväl föga lifvad. OChevaliern var måhända der ende som talade med feberaktig ifver. Då middagen var slut, reste sig Marc frår bordet. — Min far, mina vänner, sade han, viljer j nu följa mig till hr dAumont, som jag är si mycken tack skyldig för det vänliga emottagand han alltid värdigats visa mig...