Göteborgsposten – 27 december 1860, sida 1

Språkrör från Stockholm. Den 20 December. Enkedrottning Desiderias plötsliga död har tagit uppmärksamheten ifrån alla våra julbestyr och det brokiga lifvet har hastigt blifvit förvandladt till bara hvitt och svart. Då man i förrgårs morse passerade slottet, varsnade man genast den sorgliga nyheten tillkännagilven på hofbetjeningens livreer med hangande flor, och omständigheterna vid dödsfallet utgjorde, hvarhelst man gick, ett stående ämne for frågor och svar. Sulla och hastigt såsom hon ofta oönskat det, skildes enkedrottningen från lifvet, och från , Lifvet en dröm ötfvergick hon utan lidande till litvets sanning i evighetens ljus. Den ålderstignas död gifver naturligtvis, tilltölje at hennes höga ställning, anledning till en allmän yttre sorg, men en inre och verkligare skall också nu göra sig gällande hos den stora hop af fattiga, för hvilka hon under hela sin lefnadstid i Sverige var icke allenast en nådig drottning utan den ömmaste och medlidsammaste vårdarinnä. Fjerran från alla politiska sysselsättningar, var hon endast verksam i goda gerningar och dessa, som enligt hennes tro kunna ha anspråk på himmelens erkännande, förtjenade det väl också, när så många välsignelser töljde dem åt. Liksom Karl Johan på bragdernas bana skördade sina ärorika lagrar, så har äfven Desideria från menniskokärlekens och välgörenhetens otta mera obemärkta stigar samlat många alluid blomstrande forgätmigej. Emellertid, hur många bjudningar till middagar och svupeer ha icke bltvit ätertagna, hur många torhoppningar på baler och kulörta spindelvåfskjolar ha icke gått iörlorade! Famiijelådernas sorg är kauske mångenstådes icke så mycket en utgjutelse ur hjertat som en utgitt ur kassan for allt det svarta som måste anskaffas tll hvad pris som helst. Ja, till hvad pris som helst, ty nog år det woligt och måhända etter finansiel moral ätven billigt, aw alla de, som i dessa dagar bespetsat sig på en stor afsättning af sitt vältörsedda och nu nyss öppnade lager af moderna och glada toilettaruklar, icke sälja för vanligt gudt köp den liila förlegade rest de händelsevis ega qvar at sorgsaker. Niraxt efter dödsbulletinens offentliggorande såg man 1 alla modebutiker, hur liksom en svartkonst hastigt förändrat allt, dock kunde man iakttaga kontrasten mellan det muyss så öfverflödiga och nu så glesa förrådet. Säkerligen sitter mången tärna och sörjer i den allmänna sorgen enskildt öfver omöjligheten att förskaffa sig en klidning af svart kasimir eller äkta tibet på samma gång hon smärtar sig med tanken på den simpla paramattans dyr— ———— —— DESERT