Göteborgsposten – 22 december 1860, sida 1

EERO RRENO EINES TREE EEE TNE Om rätta tidpunkten för reformers företagande. Under den diskussion vi egnat åt frågan om försöket att agitera en representationsreform hafva vi bland annat till stöd för detsamma framställt det påståendet att den närvarande tidpunkten vore det rätta ögonblicket att söka åstadkomma en sådan reform, emedan det icke nu finnes några för ögonblicket trängande frågor som fordra ett omedelbart afgorande, och emedan dev icke är troligt att en sådan ledighet alltför länge skall fortfara, utan det tvärtom är att förvänta att förhållanden skola uppkomma som skola taga hela vår odelade kraft och uppmärksamhet i anspråk. Detta vårt påstående har Nya Dagl. Allehanda bemött med den invändningen att det icke är lättare att genomföra retormer i en traditionel representationsordning under lugna tider, än under sådana, då friheten antingen inom landet eller utifrån är i fara, samt uppräknar såsom bevis för denna sats alla stalslörfattningsändringar ända ifrån engelska revolutionen är 1688 ända till revolutionen i Italien i dessa dagar. De anförda fakta äro riktiga; ingen af de antorda statstörtattningsförändringarne har försiggått utaa att de omtalade staternas väl, varit mer eller mindre ställdt på spel genom det föregående statsskickets verkningar; men de bevisa på intet sätt avt ett folk har lättare att under sådana förhållanden utföra en förändring i sitt statsskick, än under sådana då de kunna egna förändringarne en odelad uppmärksamhet, och ännu mindre att det icke skulle varit klokare och bättre gjordt at dem att företaga dessa förändringar vid en annan lugnare tidpunkt. De bevisa endast att tolken icke bryuwt sig om att gripa sig an med ett retormarbete innan de sett att ett underlåtande dera skulle haft tilltöljd deras omedelbara undergång, eller på sim högsta höjd, att det är lältare for dem som arbeta på ett förändradt statsskick att sätta folket i rörelse for åstadkommandet att en forändring då, när det for ra redan hunnit åstadkomma så mycket ondt att folkets hela vältärd är 1 fara; men det bevisar som sagdt på intet sätt att folket icke skulle gjort bättre i att tidigare söka att verk: ställa den förändring de sedan genomfördt. Menskligheten har tvenne lärare, sägei Bastiat; den ena är erfarenheten, den andre är eftertanken. Den törra är hård och skat tar menniskan insigt i de dåliga verkningarne af en sak endast genom att låta henne känn: dem och låter henne sedan bota dem så godt har kan samt akta sig för framtiden. Denne lärei att elden bränner endast genom att låta er bränna sig och dess maxim är: af skadan bli! man vis. Den senare åter, eftertanken är er mild lärare som söker att genom förutseende