Göteborgsposten – 21 december 1860, sida 1

enhetsid6en, att hans naturliga bundsförvandter, de tyska furstarne, icke äro hågade att draga kastanjerna ur elden åt honom, och att allmänna meningen i Europa med sällspord enhällighet, brutit stafven öfver hans regeringssystem, så blir det tydligt nog att den habsburgska despoten icke hade någon annan utväg än den att uppträda såsom politisk reformator i liberal anda. Men icke ens derigenom har han kunnat besvärja den hotande stormen, ty dels kommo koncessionerna så sent och dels voro de så knappt tilltagna, att de icke kunde tillfredsställa de folk, som med blickarne riktade på den triumferande italienska revolutionen, invaggat sig i ljufva drömmar om verklig frihet och nationel sjelfständighet, dessa oundgängliga vikor för ett folks lycka och framåtskridande. Denna alltmer och mer öfverhandtagande gäsning inom den osterrikiska monarkien, som omisskänneligen utgör lörebudet till en fruktansvärdare insurrektion än någon, som hittills skakat denna monarkis grundvalar, har nu tvungit den härdnackade habsburgaren till steg, som han säkerligen för kort tid sedan skulle ansett vanärande för den kejserliga purpurn, neml. till ytterligare eftergifter tör den allt djertvare och beståmdare tramträdande folkviljan samt till direkta underhandlingar med det af honom så länge och så bittert hatade och förföljda liberala partviet. Skall denna plötsliga omvändelse gagna honom mera än det gagnade den neapolitanske bourbouven att spela liberal sedan Garibaldi besegrat hans trupper på Sicilien? Detta är föga sannolikt, ty Frans Josefs antecedentia tala högt emot och gifva anledning till den förmodan att han i nödens tid slösar konstitutioner för att när bättre dagar kommit återtaga sina gåtvor. Mellan denne monark och Ungerns folk står icke blott minnet at ett tioårigt fortryck utan älven minnet at alla dessa ädla hjeltar, som under den Haynauska skräckperioden fingo med sina lit plikta för sin fosterlandskärlek och sit frihetssinne. Hvad beträffar de reformer, hvarigenom kejsar Napoleon öfverraskat sitt rike och hela Europa, så ligger uppenbarligen till grund för deras intorande samma motiv som tör de österrikiska reformernas, neml. den hos en herrskare lätt förklarliga önskan att stadfästa sitt välde genom förokad popularitet och förkomma de omstörtningsförsök, hvartill det italienska exemplet kunnat föranleda. Mellan de begge kejsarnes politik i detta hänseende finnes dock stor olikhet. Frans Josef har med denna nästan tragiska blindhet och halsstarrighet, som karakteriserar de till undergång dömda regentslägterna i våra dagar, hakat sig fast vid absolutismens läror, och först när detta ursinniga trots bragt kejsarstaten nära sin upplösning, steg for steg gifvit vika för den öfverhängande faran. Annorlunda handlar ,,parvenyen i Tuillerierna, som väl inser att koncessioner, gjorda under dylika förhållanden, snarare sänka än höja en monarks aktier hos sitt folk, enär de icke vittna om liberala tänkesätt och patriotism utan om feghet och vanmakt. För honom är enväldet lika kärt som någonsin för habsburgaren, men han har ett alltför fint väderkorn, om detta uttryck får begagnas om