Göteborgsposten – 21 december 1860, sida 1

De östereikiska och de franska reformerna. En naturlig följd af civilisationens framsteg och de dermed sammanhängande allt lifligare internationela förbindelserna är det mäktiga inflytande, som en genom foregående förhållanden berättigad politisk och s0cial revolution utöfvar på befolkningarna i närbelägna stater. Då en förtryckt nation ser ett annat folk, som länge varit lika illa deran, skaka af sig de förhatliga fjettrarne och eröfra sig den lagbundna frihetens rika välsignelser, uppstår merändels hos denna en stark åtrå att följa det gitfna exemplet, förenad med mnyvaknadt hopp om ett sådant töretags lyckliga vtgång. Detta är hvad de reaktionära kalla den revolutionåra epidemien, och åren 1830 och 1848 ha visat hvilken spridning och intensitet den kan erhålla. Alla de absoluta regeringarnes forsök att utestänga den ha vant lika fruktlösa som karantänsanstalterna mot koleran, och man har kommit till det ledsamma resultatet att den liksom nyssnämnda sjukdom går i luften. — Följden härat har blifvit att man börjat slå in på en klokare väg och använda väl beräknade preservativer, egnade att undanrödja de ämnen, som skulle kunna tjena epidennen till näring, eller med andra ord att man sökt genom nödiga reformer qväfva de revolutionära tendenserna. De nyss timade utomordentliga tilldragelserna i Italien ha gifvit både Frankrikes och Österrikes kejsare anledning aw prötva denna metod. Faran är naturhgtvis störst för den senare, icke blott derture att han sträcker en hotad spira ut öfver Venetien, som af en mäktig naturlags tvång drages emot det nybildade konungariket ltahen, utan atven emedan han i de flesta at sina ötriga länder är afskydd såsom en despot och såsom en undertryckare af nationaliteternas rävt. Han lärde straxt efter sin tronbestigning at känna sin oförmåga att utan främmande understöd kufva det för sin frihet och sitt nationela oberoende kämpande Ungern, och han vet att om kampen åter börjar, den skall bli ännu fruktansvärdare, då magyarerna numera, kunna icke blott påräkna bundstörvandter inom sjelfva den österrikiska monarkien utan äfven draga vexel på Garibaldis och hans vapenbröders om icke på Viktor Emannels bistånd. Sannolikt anar han ock att om Ryssland än en gång låter beveka sig att komma honom till hjelp i nöden, det skall, väl erinrande sig huru bjert den till ordspråk blifna österrikiska otacksamheten framträdde under det orientaliska kriget, antingen fordra ansenliga landsträckor i ersättning för sitt bistånd eller dervid fästa andra förödmjukande vilkor, som äro oförenliga med hans värdighet och sjelfständighet såsom suverän. Då dertill kommer att de finansiela svårigheterna, oaktadt alla förtviflade ansträngningar, hota alltjemt att växa honom öfver hufvudet, att kabinettet i Turin med längtan afvaktar första lämpliga tillfälle för att fullfölja hvad som brister i förverkligandet af den italienska