Göteborgsposten – 21 december 1860, sida 1

De skyndade äfvenledes båda mot Röda huset. — Nu ha vi ingenting mera att frukta! sade Mercurius. — Ingenting! svarade den falske Bernac. — Du skall föra Diana tillbaka till ståthållaren ? Redan nu i natt. — Och jag för bort Aldah. — Hvarthän ? — Till Amiens, såsom öfverenskommet är. Grefve de Bernac kastade på Mercurius en sidoblick, med ett dystert uttryck, och ett föraktfullt ironiskt leende sväfvade öfver hans läppar. Mercurius, som gick något framför den andre, kunde ej se detta leende eller denna blick. — Jag kan se väderflöjlarne till Röda huset, sade Mercurius och visade på himlen. — Och se här dungen, som omgifver denna sida af huset, anmärkte grefve de Bernac. Grafven låg verkligen framför dem, och öfver murarne såg man trädens nakna kronor. — Har du repen? frågade grefven. — Ja. — Till verket då: vi ha brådtom. Grefven och hans bror stego ned i grafven.