Göteborgsposten – 20 december 1860, sida 2

det de ett ögonblick tviflat på sin gamle väns heder Den enligt lagens föreskrift närvarande likaren hade undersökt La Chesnayes puls, för att se efter hvad delinqventen kunde tåla, och förklarat, det han blott behöfde några minuters hvila för att sedan åter kunna uthärda tortyren. Denna började åter. Men La Chesnaye svimmade straxt efter. — Nu tål han ej mera, sade läkaren; hans krafter äro uttömda, båda benen äro krossade, tortyrens fortsättande skulle döda honom. Grefve de Bernac kunde ej qväfva den suck af belåtenhet, som undslapp hans bröst. Giraud hörde denna suck, förstod orsaken till densamma, och hans lågande blick kom grefven att vända sig bort. Hr dAumont utstötte sörderslitande snyftningar; faderskänslan öfvervann hos honom helt och hållet embetsmannens stolthet. — Min dotter! min dotter! utropade han ; hvem skall återgifva mig henne? Hon är förlorad I... förlorad! Denne usling skall ej tala mera. (Forts.)