Göteborgsposten – 19 december 1860, sida 1

TR — Förandet af krig och afslutande af fred samt ledandet af diplomatiska underhandlingar, och i allmänhet hela den så kallade administrationen, äro saker, som enligt all erfarenhet icke kunna skötas af stora församlingar; det var derföre naturligt, att alla dessa ärender lemnades utan någon särdeles inverkan af folkviljan, så länge intet annat sätt än detta var kändt, för att försäkra den ominflytande på statsaffärerna. Men dessa angelägenheter hafva under senare tider med en stigande odling vunnit en allt större betydelse och utöfva på folkens alla förhållanden ett mycket större inflytande nu än förr. Det är derföre naturligt och nödvändigt, att folket skall söka att också utöfva ett större inflytende på dem tillbaka än det gjort förut. Detta kan dock,som sagdt, icke ske derigenom, att representantförsamlingen direkt fattar beslut angående alla skilda åtgärder. Frågan blir således den, huru detta skall kunna åstadkommas. I detta fall har England visat huru problemet kan lösas, genom det system, som efter och såsom en följd af revolutionen 1688, allt mer och mer utbildat sig derstädes. Detta beror icke på införandet af några egentligen nya institutioner, utan på det förändrade sätt, den nya metod, om vi så få uttrycka oss, på hvilket partierna begynte att begagna sig af de gamla institutionerna. Bibehållande den gamla metoden, att genom direkta beslut i kamrarne inverka på den egentliga lagstiftningen, men inseende att denna metod icke gick an att använda för utöfvande af inflytande på administrationen, öfverlemnade de den derföre helt och hållet åt statens högsta embetsmän, ministrarne, men riktade i stället allt sitt sträfvande på att förhindra andra personer att erhålla dessa platser än sådane, i hvilkas kända åsigter och karakterer de hade en garanti för, att det system de önskade få genomfördt, skulle följas i administrationen. Denna garanti fann hvarje parti naturligtvis i de mest framstående personerna bland sina egna medlemmar, som förmått utöfva mesta inflytande på partiets åsigter och sträfvanden. Så snart derföre ett parti lyckats att breda ut sig så, att dess åsigter mer eller mindre utgjorde allmänna opinionen och folkviljan, och det sålunda kunde utöfva en större inverkan på statsmachineriet, så ställde detta parti såsom mål för sig att försöka få sina partichefer att blifva chefer för regeringen, för atv derigenom få sina åsigter utförda i administrationen. — Detta är den engelska parlamentariska eller partistyrelen. Genom denna hafva engelsmännen löst problemet att förskaffa allmänna opinionen och folkviljan ett afgörande inflytande på handhafvandet af administrationen utan att åstadkomma den oreda och den svaghet, som alltid åtföljer denna regeringsgrens direkta handhafvande af så stora församlingar, som en församling nödvändigt måste vara för att kunna utgöra ett uttryck för folkviljan. Och denna lösning af problemet tyckes också i sjelfva verket vara den enda tänkbara och nöjliga. Ty om administrationen icke kan skötas annorlunda än af ett mindre antal personer, som egna hela sin tid åt att folja med le vexlande affärer, på hvilka den måste tillämpa sina åtgärder, och folkviljan således cke kan bestämma den i alla dess detaljer, så finnes det icke någon annan utväg än att m—— 1 2 17rrmmmmm——smessssessmemamssmmmmm---——