En stunds tystnad inträffade. Van Helmont bröt densamma först. — Kom! sade han, De båda lärda gingo in i boningen. XLVIII. Själens tortyr. Den som varit vittne till den scen, som då utfördes i gången, der vi lemnat de trenne männen, skulle säkerligen ha trott sig vara offer för en dröm. Man kunde i dessa tre män tro sig se blott en enda mellan tvenne speglar, som återgåfvo hvardera sin bild. De buro ock alla tre, den ene under munkkåpan, den andre under svepduken samma drägt, som den nyss frigjorde fången: svarta sammetskläder, röd kappa, ovårdadt skägg och hår. Det var tre La Chesnayes: en riktig helvetisk trio. De trenne sönerna till den gamle La Chesnaye, dessa trenne bröder, som hittills varit förenade genom band, hvilka man skulle ansett oupplösliga och hvilka deras dåliga passioner dock brutit, dessa tvenne banditer, som blott utgjorde en enda och samma makt under ett och samma namn, befunno sig der midtemot hyaran