dra och kanske för första gången med blottade ansigten. Mercurius och Humbert logo triumferande. Reynold betraktade dem, lugn och blek, med sin skarpa, genomträngande blick. — För fan! sade Merkurius och betraktade med ett uttryck af beundran sina tvenne bröders ansigten, naturen har gjort sin sak väl. Det skulle vara omöjligt för oss sjelfva, att skilja hvarandra åt. — Det är sannt, inföll Humbert; denna likhet är verkligen märkvärdig. Ena stunds tystnad följde. Reynold gjorde ej en rörelse. — Nå, Reynold, återtog Mercurius, den arm, som du väpnat mot Humbert är nu höjd öfver dig. Du är fångad i den helvetiska snara. som du så skickligt utlagt för dina bröder. Du ville uppoffra oss för dim ärelystnad, och din död skall nu i stället gagna oss. — Du har ständigt trott dig vara oss öfverlägsen, tillade Humbert och tog i sin ordning till ordet; och nn befinner du dig tvärtom i vårt våld. — Du skall dö, Reynold! sade Mercurius. -— Du skall dö, Reynold! upprepade Humbert.