mee—————————————————— såsom t. ex. då en flicka hela romanen :igenom benämnes mamsell, en ännu obegagnad titel på Karl XI:s tid m, m., men, det oaktadt, följer man med nöje och intresse den lifliga och friska berättelsen. I Prinsen och Borgarflickan förflyttas vi till Kristinehamn under det händelsedigra året 1718, då svenska hofvet uppehöll sig derstädes. Det är en liten liflig berättelse, som vanligt hos P. Th:n, skrifven med känsla och värma, ull forsvar för det låga huset och arbetet mot palatset och det furstliga lättsinnet. I Ljus och Skugga har fört. gifvit oss några genreteckningar, at hvilka vi må nämna: Mäster Blommas Hedersdag, såsom en särdeles tilldragande och angemän teckning, hvilken svårligen någon, som ännu kan känna varmt och lifligt, förmår läsa utan rörelse. Och dock -hvälfver berättelsen sig blott om en gammal krokryggig byskolmästare; hvars mångåriga förtjenster om socknen dennas invånare ville belöna. Tempelklockan klingade, säger förf., och i spetsen för sin barnskara tågade mäster Blomma fram mot kyrkan med högtidliga steg. Karlarne lyfte på hatten för den lille mannen och qvinnorna: strödde blommor påvhans väg. Han gick med hatten: i hand och nickade vänligt till höger och venster. Och för hvarje nickning rullade ett par tåreperlor ned på hans kinder. — Af de öfriga berättelserna i detta häfte utmärka sig Kung Karls gåfva för en lefvande och i viss mon praktisk fosterlandskärlek och Målarens Ideal för några ganska träffande skildringar ur småstadslifvet. Asträa. Bilder på vers och prosa af —eff.— Stockholm. 2 rdr. Den för oss okände författaren eller troligen rättare författarinnan till föreliggande hätte dikter, med litet obundet ofvanpå, saknar ej en viss formåga att röra sig inom versen och är mäktig af stora tankar såsom i poemet Förstöringens Ande (sid. 25) 0. a., men är synbarligen mest hemma då det gäller att gissla ett eller annat lyte. Vi taga här ur samlingen: Hit med prosan! Bort med romantiken ! Hit med prosan! Bort med romanitken! Af den varan ha vi ren fått nog. Den som sagt: hon drafvel är! — på spiken Snusförnuftigt hufvudet han slog: Nu för svärmeri i månskensnatten Öfver land och sjö ej mera risk — Sjön är blott ett qvantum okokt vatten, Mer och mindre rikt på nyttig fisk. En planet på vigilans vår måna, Idealet för hvar mjeltsjuk narr, Lånar ljus, precist som man plär låna Eld en qväll att tända sin cigarr. Sjelfva landet som vår blick omfattar, Fäderns land, der bårndomshemmet stod, Så till vida högt man endast skattar, Som dess äring eller skörd är god. Och om skalden, Kvilken förr hvar droppa Af de Gudars nektar girigt njöt, Svärmar än, det är för — oxsvanssoppa, Bäjerskt öl, pastej och sjuskinnsgröt. Lefve prosan! Ned med romantiken! . Af den varan ha vi ren fått nog! Den som sagt: hon drafvel är! — på spiken Huru klokt han platta hufvet slog! Förf:s sång om Gustaf IL Adolf saknar all högre flygt och synes oss temligen sval