Göteborgsposten – 15 december 1860, sida 2

som förut utsprungo från skorstenen till huset vid gatan Vivcilles-Etuves, hvars förhärjande af elden vi skildrat, trenne röda stjernor, sade vi, lyste i detsamma öfver kastellet. Van Helmont följde dem med ögat, tills de slocknade, hvarefter han höjde högra handen och uppkastade i luften något, som han höll mellan tummen och pekfingret. Straxt glänste ett blåaktigt sken öfver bryggan, men försvann genast. Van Ilelmont drog sig hastigt tillbaka, en svart massa tycktes lösslita sig från muren och ett doft dån genljöd på klippan: vindbryggan hade blifvit nedsläppt. Den lärde skyndade öfver, hvarefter vindbryggan genast åter drogs upp. Ett fullkomligt mörker omgaf den lärde, som dock stannade på tröskeln till den inrt gården. I detsamma fattade en mager och torr hand hans. Utan att röna den minsta förvirring elle söka göra sig lös lät Van Helmont föra sig a den hand som ledde honom och passerade en de af gården. — Du har således lydt min befallning! ljöc en sträf stämma. — Jag har kommit hit, derföre att jag sjel så velat! svarade Van Helmont med fast ton,