Göteborgsposten – 14 december 1860, sida 1

Den ifrågavarande gårdeköpsafgilten är visserligen gammal och skäl finnas för riktigheten af det vanliga antagandet att den ursprungligen vtgjort en ersättning för städernas rättighet att näst efter slägten inköpa, hvarje gärd som gick till försäljning. Häremot anses dock strida, avt atgitten på olika ställen utgår efter olika grunder; än endast af ofria tomter; än, såsom här, endast af tfria. Den ursprungliga grunden för atgiften kan då icke öfverallt vara densamma. Till denna ovisshet kommer att här gällande författningar genom sina oklara bestämningar lätt kunnat föranleda en oriktig tillämpning. Dessa äro reglementet af den 18 Okt. 1695, som 1 3:dje punkten taiar om 30:de penningen vid gårdsköp samt stadsbokhållarens instruktion af samma datum, i hvars 10:de punkt Magistraten förbjudes att befria någon derifrån eller meddela fasta utan dess erläggande och tMtillfordrades alt genom notarien hvarje månad leverera bokhållaren ett special-extract af protokollet till dennes efterrättelse. Detta synes vara klart nog; men elter sökandernas sätt att se saken, gitver slutet af samma 10:de punkt, der bokhållaren å sin sida ålägges att alltid upprätta en pertinent och riktig specifikation på alla ofria tomter hus och gårdar, på det han deraf må förnimma om något blir uteslulet, anledning till den förmodan att det, i strid mot härvarande bruk, borde vara ensamt de ofria tomterna, från hvilka afgiften skulle utgå. Sådant är också förhållandet i Stockholm, der priviligierna af år 1636 bjuda, att tretionde penningen skall utgöras, då staden icke inlöser hvad som på dess grund byggdt är. Sökanderna vilja väl icke på grund häraf påstå, alt gårdakopsafgilten härstädes berott på oriktig tillämpving at gällande författningar, men anse för obestridligt att, så vidt som den ursprungligen skulle grundat sig på en staden tillhörande friköpsrätt till tomterna, en dylik rättighet hade upphört att vara såsom allmän lag gällande, innan Göteborg anlades. I den yngre stadslagen, af Gustat Il Adolf utfärdad år 1618, finnes derom intet; i 1734 års lag än mindre. Då stadens ursprungliga privilegier ingenting innehålla om gårdakopsalgiften, anses frågan om dess afskaftande icke vara af privilegil natur, så att den utan hinder af 114 8 i Reg. Formen kan under förutsättning at kunglig sanktion af staden ensam afgöras, utan att någon från fastighetsegare utgående ersättning kan ifrågasättas. Att atgiften är olämplig bevisas ur flera synpunkter. Såsom en direkt beskattning på fastighetsegare, strider den emot första grundsatsen för all sådan att den nemligen bör lika fördelas mellan alla efter deras törmåga att bära den. Fastighetsegare bära i allt ofrigt samma skatter, som andre samhällsmedlemmar. Ej heller utgår tretionde penningen lika af alla fastighetsegare. Endast de, som genom rent köp tillbandla sig hus och tomt, äro förbundna att erlägga den dryga gårda