Göteborgsposten – 12 december 1860, sida 3

rersignys earkular angaende pressen förklaras, att hvarje pressens angrepp mot staten och dynastien är straffbart, men att tidningarne skola fritt få diskutera om missbruk inom förvaltningen och afslöja alla handlingar af orättvisa. Nekas kan ej att kejsaren är en törsigtig herre. Pressen får ej angripa staten, hoc est: den får ej klandra de oformligheter, som kunna finnas inom den franska statstörfattningen, endast sättet, hvarpå denna efterlefves. Huruvida pressen får tritt diskutera den kejserliga politiken, ha vi oss annu icke bekant. — Det talas i Paris om att den säkerhetslag skall upphäfvas, genom hvilken den personliga säkerheten prisgifves åt ministeriets godtycke. — Hrr Rothschild skola på den påfliga regeringens begäran ha försträckt denna en summa af. 16,000,000 fres, med hvilken summa de betala räntorna å det romerska lånet. — Den franska eskadern utanför Gaöta har erhållit ny proviant, hvaraf man slutar, att den ännu länge skall qvarstanna derstädes. Den syriska frågan har åter någon vecka eller så tilldragit sig uppmärksamheten med anledning af ryktet om att franska trupperna skulle qvarstanna i Syrien. Man fruktade åter för en brytning mellan England och Frankrike; denna farhåga har dock utplånats, då det nu heter, att de båda vestmakterna i denna fråga med hvarandra kommit öfverens i godo. Ockupationen skall under inga omständigheter förlängas, om icke en öfverenskommelse i denna riktning göres mellan de europeiska stormakterna och en ny, sammanträdande Pariserkonferens dertill gifver sitt samtycke. Från krigsskådeplatsen utanför Gaöta berättas, att de belägrande med stor häftighet öppnat bombardementet. I Gaöeta klagar man öfver den för starka besättningen, hvilken slukar för mycket af lifsmedlen. Konung Frans har i kasematterna låtit inreda rum för drottningen och hennes svit. För Syditalien äro organiserade tvenne stora militärkommandon, alldeles i likhet med de franska. Hufvudplatserna för de båda bli Neapel och Palermo. Garibaldi och Cialdini väntas bli utnämnda till de med befälet derofver förenade marskalksvärdigheterna. Förhållandena inom det österrikiska kejsardömet antyda alltmera bestämdt att de elementer, hvaraf riket bestå, äro nära att falla ifrån hvarandra, kortligen, att Österrike står närmare sin upplösning än någonsin. Det är alltjemt Ungern, som utgör den farliga brännpunkten. Långa och allvarliga öfver äggningar ha egt rum inom ministeren, hvarvid det varit stark fråga om; att proklamera belägringstillståndet inom Ungern, men resultatet blef dock, att man skulle förhålla sig afvaktande, i hopp att mildhet ännu skulle kunna afväpna de alltför häftiga separatistiska revolutionärerna. Men Ungrarne stå ej ensamma, nästan alla de öfriga icke-tyska folken, som blifvit samlade under Österrikes spira, hysa samma ifriga begär efter att göra sig fria från det förhatliga österrikiska väldet, och det är utom tvifvel, att denna nationalitetskänsla, som utgör ett så vigtigt moment i våra dagars politiska rörelser, börjar draga de beslägtade folken närmare intill hvarandra. De 8. k. naturliga gränserna, som en tid utgjorde principen belli vel pacis för de europeiska statsmännen, äro nu ej längre i vägen. De försvinna småningom ur de poliska kartorna. De naturhga gränserna gestalta sig numera etter slagtskapen. Sålunda berättas det, att underrävtelserna från Donauforstendömena lyda högst orvande för Österrike. Den unge fursten at Montenegro har hållit ett kiigiskt tal ull sitt folks represertanter och förklarat, att ide snart skola få något blodigt att göra. De ungerska emigranterna i Donaufurstenudömena äro i ifrigt arbete och vidtaga omfattande åvgärder, för all i rätta ögonblicket kunna slå ull. De förloga ötver ausenuliga penningsunmmor och åtnjuta öppet bistånd och understöd at furst Kusa. Talvika proklamationer af upproriskt innehåll ha trån detta håll insmugglats i Ungern. Under det dessa förebåd till storm från de slaviska folken mot Osterrike visa sig, är det naturligt att kejsar Frans Jaoset soker stöd inom det rent tyska partiet, för art kunna möta söndringspartiet. Härtull var nödigt, att uppgifva alla tankar på bibehållande al en absolutustisk monarki, och i stället antaga till norm den konstitutionela principen. Kejsaren uppfattade ock detta mycket rikugt, och inkallade i ministeren hr v. Schmerling, som bar det tör honom smickrande tillnamnet: den konstitutionele. Denna utnämning — till statsminister efter Goluchowski — har väckt allmän belåtenhet i Wien