Göteborgsposten – 10 december 1860, sida 2

— — LL Ä—— — — — — —r ti ————-——VW — —. — — — — —— —XÅA Ås2n.tw—— c— ? ?.v vs I detsamma började den lilla strandsluttningen röra sig och långsamt höja sig ur hafvet, samt passa sig in med klippan. Man skulle kunnat tro, det ett trollspö utfört ett underverk. Der ögat några minuter förut kunnat sänka sig in i grottan, såg man nu blott en klippvägg. Djuret och dess offer hade försvunnit. Båten gled tyst öfver böljorna, följde noga skuggan från de höga klipporna och höll sig på ett mer än vördnadsfullt afstånd från den af månen upplysta zonen. Båten styrde kosan åt Fecamp. Ingen af de trenne karlarne yttrade ett enda ord; ingen af de båda liflösa kropparne sökte göra en enda rörelse. Den som satt vid rodret lutade sig ned öfver de båda kropparne. — De sofva alltjemt! sade han sakta. — Sömndrycken gör sin verkan! svarade en af roddarne. — Försigtighetsmåttet var godt. — Javisst; ty Camelons skrik, då ElKebir på er befallning kastade sig öfver honom, skulle ha framkallat en nervös kris, som kunnat skada oss. Efter detta korta samtal, återföllo de tre männen i tystnad. Den kort förut klart lysande månen höljde