Göteborgsposten – 10 december 1860, sida 2

sig i ett dok af moln och hafvet försänktes i ett djupt mörker. Hvar och en af de tre männen tycktes samla sina tankar, men deras orörliga ansigten förrådde ingenting af hvad som tilldrog sig inom dem. Richard glömde smärtan af sin blessyr, för att i sitt minne återkalla det ögonblick, då han inträdde i hvalfvet, som inneslöt chefernas skatter. Dessa kaskader af rubiner, diamanter och smaragder, dessa högar af ovärderliga rikedomar lyste alltjemt för hans bländade ögon. Åsynen af denna ofantliga förmögenhet hade förvirrat hans hjerna lika mycket som äfven den mest berusande dryck. Han hade glömt allt, det förflutna och det närvarande, för att endast tänka på framtiden, och utan att göra sig reda för hvilka medel han skulle använda, för att komma åt dessa rikedomar, roade han sig med att i drömmen se sig såsom den ende egaren af det hemliga hvalfvet. — Ah! sade han inom sig, om Mercurius blir hängd i morgon, skola de endast vara två att dela denna förmögenhet! — tvenne män, af hvilka en står vid grafvens rand! — Skola väl dessa båda personer kunna ensamma förslösa alla dessa massor af guld och juveler ?... Om jag indå varit ensam i detta hvalf!.:. om jag blott kunde, — (Forts.)