Göteborgsposten – 5 december 1860, sida 1

brukade alternera med hvarandra i att bära detta namn). Det är jag sjelf mina vänner, som kom riktigt i grefvens tid, för att kunna bli er till någon tjenst, tycks det. Jag är försynen högligen tacksam, som tillåtit mig kommer så lägligt. Marc, La Guiche, dHerbaut, hr dAumont betraktade hvarandra, utan att kunna finna ord, för att besvara grefven. — I han svårt att återkomma från den rörelse, som baron de Granduirs fara förorsakat er! sade de Bernac skrattande. — Ursäkta oss, sade Marc och närmade sig grefven. Men... — Fort hitåt, mina herrar! afbröt tvärt en ljudelig stämma och en ny person kom inskyndande bland polissoldaterna. Det var Giraud. Han kom, såsom läsaren vet, på Van Helmonts befallning, för att skaffa den lärde hjelp. Då Giraud blef varse grefve de Bernac, hvars närvaro han ingalunda kunnat vänta sig, var han nära att förlora jemvigten af bestörtning. — Hvad är det? frågade dAumont. — Ir Van Helmont, stammade Giraud, hvars: blickar ej kunde skilja sig från grefvens person, befinner sig nere vid foten af klipporna,