Göteborgsposten – 30 november 1860, sida 2

Vid samma tid och alldeles under det ställe, der de tre ädlingarne stodo, svuro tjufvarne, återkallade till lydnad, La Chesnaye en osviklig trohet. Marc gaf efter en stund La Guiche och dHerbaut teeken att följa sig. Alla tre stego utför den sluttning, som förde till branten och stannade vid klippans yttersta kant. Marc såg sig noga omkring, men repet var såsom vi sagt, så väl måladt, att den unge mannen ej kunde upptäcka något. Han lade sig ned framstupa och sträckte fram hufvudet öfver klippkanten, för att urskilja klippans sidor. Han såg ej heller nu något. — Men, sade Marc, och reste sig upp, det måste likväl vara här. Jag känner igen marken om hvilken Giraud talade, jag känner igen skären, som höja sig upp ur hafvet och mot hvilka jag väl sina tjugo gånger höll på att krossa mir båt ... Jag befann mig då rakt under ingången till grottorna, eftersom jag kunde se tjuf: varne hala sig ned... Huru kommer det sig att jag nu icke kan upptäcka det ringaste ? — Nå? frågade La Guiche, då han ble varse sin kamrats obeslutsamhet. — Jag söker, sade Marc, efter ett rep som måste vara fastgjordt här uppe på klippa och med hvars tillhjelp banditerna kunna hal: