Göteborgsposten – 28 november 1860, sida 2

Från Utlandet. Det har visserligen någon tid antydts om vissa förändringar i liberal syftning inom franska författningen, men gårdagens telegram till G.-P. kan dock anses vara öfverraskande, allt i Kejsar Napoleons smak. Han vet, hurudan vår tid är, att allmänheter måste ha något att sysselsätta sig med, och han låter henne ej heller sakna sådant. Efter hvad telegrammet säger, skola lagstiftande kamrarne (corps legislatif) hädanefter ega rättighet, att i likhet med hvad förhållandet är i England, atgifva en svarsadress på kejsarens trontal, hvarmed han öppnar kamrarnes sessioner. En sådan svarsadress kan vara af vigt nog, såframt inom kamrarne finues en kompakt opposition mot regeringen och bör alltid utgöra ett slags kritik öfver regeringens ställning och hennes åtgöranden under den semester, som förflutit, efter kamrarnes senaste åtskiljande. Stymmelser till opposition hajredan visat sig inom lagstiftande korpsen, hvarinom några medlemmar vågade öppet recensera och granska regeringens handlingar; men då valrätten ej hvilar på en mera liberal basis än den gör i Frankrike, torde oppositionen ej blifva farlig och svarsadressen imskränka sig till en matt tacksägelse för regeringens kloka förfarande. Utom rättighet till svarsadress afgifvande, skall äfven rättigheten att göra amendementer mot af regeringen inlemnade lagförslag ha blifvit utvidgad och tidningarne få hadanefter fritt referera. Det är visserligen ett stort steg från den andliga träldom, hvari Frankrikes press hållits, men det återstår dock ännu för kejsaren, att låta pressen fritt diskutera alla frågor, ty endast genom lossandet på de band, som hopsnöra yttranderätten i tal och skrift, kan en regering anse sig fullkomligt lugn och tryggad. Bajonetternas munlås är ej mera lämpligt för vår tid, och under det frihetsrörelserna, reformsträfvandena pågå öfverallt, rundtomkring Frankrike, kan detta sjeltt ej länge hållas obesmittadt deraf: folket måste en gång, genom grannarnes exempel, finna hvad det saknar. Väl för den regering, som vet att i tide förebygga, det folkets uppvaknande blir konvulsiviskt, onaturligt. Moniteuren tillägger, att inom kamrarne skola regeringens åtgärder försvaras af ministrarne. Detta är ett vist beslut, tro vi, och har öfverallt, der det utöfvats, visat sig vara nyttigt och fördelaktigt. Glädjande är emellertid, att se, det Napoleon med allvar vill bemöda sig om att inslå en liberalare väg än den han hittills följt. År början väl gjord, skall snart fortsättning komma. Kejsarinnan Eugenie fortsätter sin resa i Skotland, der den iskalla nordanvinden ingalunda tyckes vara lämplig för att göra lidande och sjukliga personer helbregda. Och likväl inandas kejsarinnan den i långa drag, samt tyckes befinna sig väl deraf. Sedan hon besökt York och der, på samma sätt som i London, besett några af stadens märkvärdigheter, ankom hon i söndags med jernbantåget till Edinburgh, der hon uppehöll sig i flere dagar. Den skarpa kölden, snön och dimman hindrade ej H. M:t all besöka kyrkan och derefter bese Holyrod, der hon med djupt intresse dröjde vid åsynen af de gamla förfallna torn, i hvilka den olyckliga drottningen Maria Stuart, som Schiller i sin herrliga dikt omgjutit med poesiens förtrollende skimmer, en gång haft sina gemak. Kejsarinran Eugenie går sjeif klädd i djup sorgdrägt. Den