Göteborgsposten – 28 november 1860, sida 1

Han grep nu Catherine i armen och sade till henne med en förfärlig hotande stämma. — Du har ljugit för oss! — Jag har sagt sanning! ... jag svär derpå inför Gud! ... Nåd! medlidande! bad den unga qvinnan, som ville rygga tillbaka för Girauds vilda blickar. — Du har ljugit! upprepade Giraud. — Nej!... nåd!... Jag har sagt allt hvad jag visste... — Låt henne vara! yttrade nu Van Helmont. Hon skulle i detta ögonblick ej kunna ljuga, äfven om hon skulle vilja det. — Men, jag säger er ännu en gång: akta er! Hennes ord äro falska. Och hvarföre skulle hon dessutom fårråda La Chesnaye, då hon ej tvingas dertill af någon tortyr. — Emedan jag vill, att hon skall förråda honom! sade Van Helmont med fast stämma . Sök ej, att förstå detta, Giraud; det är en hemlighet mellan mig och vetenskapen. -— Men hon sade ju, att jag genom denna håla kan komma in i grottorna? — Ja, och så är det säkert äfven. — Men det synes ju ingeating ditåt. — Det kommer sig deraf, att häri finnes ytterligare en hemlighet... denna qvinna skall upplysa oss om rätta vägen.