Göteborgsposten – 24 november 1860, sida 2

—— 0 och från hvilken han trott sig för alltid vara skiljd. Hans genom de föregående händelserna lifvade ansigte och hans orediga drägt gåfvo ett mera tilldragande behag åt hans manliga skönhet. — Diana! Diana! min älskade! utbrast han och kastade sig på knä för fröken dAumont, hvars händer han öfverhöljde med sina kyssar. Diana ! ändtligen återfinner jag då er . . . ändtligen skall jag kunna rädda er! Derpå vände han sig hastigt till Aldah och fullföljde med ytterlig värma: — Och ni, stackars barn, jag vet allt hvad man i mitt namn låtit er lida! Er far, min förträfflige, gamle vän, har anförtrott mig allt. Jag vet, att en främmande har, begagnande sig af en sällsam likhet, bedragit er och honom, genom att nyttja mitt namn; men vi ha slutligen lärt känna sanningen; er bödel skall bli straffad för alla sina brott, och denna likhet, som förorsakat både min och er olycka, är mig i dag till nytta, emedan jag genom den kan befria er. Inför er är jag väl grefve de Bernac; men för dem, som vänta mig derute, är jag den fruktade La Chesnaye. Grefven hade sänkt rösten. Diana och Aldah, som blefvo alltmer och mer förvånade, betraktade hvarandra med ny oro; de förstodo ej riktigt tydligt.