Göteborgsposten – 22 november 1860, sida 1

— Han vill tvinga Van Helmont att hjelpa mig, fortfor han. Om han lyckas . . . skall äfven jag lyckas i mitt verk, jag är säker derom. Van Helmont har både sett och rört vid den filosofiska stenen! Han sade mig, att den hade samma färg som saffran och glänste såsom sönderstött kristall. Har han icke dessutom arbetat med den I min närvaro? jag har ju sjelf sett honom kasta ett fjerdedels gran af denna sten, denna princip för alla ämnen, detta upplösande universalmedel i åtta uns qvicksilfver och förvandla dessa Atta uns till det finaste silfver! Van Helmont eger gudomlig makt. Han har återfunnit den, ty anIra ha egt densamma före honom! Har icke Raymond Lulle för konung Edvard I förvandlat femtiotusen livres silfver till rent guld? ... Mina egna försök ha dock aldrig lyckats. Van Helmont kan ensam säga, hvad som brustit i mina experimenter. Mäster Eudes hängaf sig så åt sina tankar, tt han alldeles glömde både sina söner och stälet, der han var, och stormen som rasade derute. Menniskan hade lemnat rum för den lärde. Han började tala om sina forskningar, om len filosofiska stenen och lifselixiret. — Min dotter; sade han slutligen. Lefver väl hon ännu? Skall jag nödgas söka henne i ljupet af Asien... Men jag har ej tid... Isygana är grymt hämnad.