Göteborgsposten – 21 november 1860, sida 1

t ter och hämmande på dess utveckling, soi lilla motsvarar sjelfva folkets rättvisa ansprå och hindrar många af landets talangfullast I kunnigaste och mest fosterländskt sinnad t) män att deltaga i afgörandet af landets ang -lägenheter? Frågar svenska folket så lite ,efter politiska rättigheter, så litet efter de lösning allmänna frågor erhålla, och det sä .hvarpå statsmedlen användas, att det uta uIdjupt missnöje kan se denna ståndsrepre I sentation, som till hälften består af sjelfskrit na adelsmän och af prester, valda af prester på folkets vägnar dela makten med rege Iringen? Ifrarne för denna vår sorgligt ryktbar: I representationsförfattnings bibehållande, pläg: Itill dess försvar anföra att den eger histo Irisk grundval. Men med lika mycket skä skulle man kunna advocera för hvarje miss förhållande, som daterar sig från förflutns mörka tidsåldrar. Då en sak icke eger någo: stöd i den allmänna meningen utan i stället är utdömd af densamma, då den hvarken öf. verensstämmer med de närvarande tidsförhållandena eller med rättvisans och billighetens fordringar, och då dessutom dess skadlighet blifvit ovedersägligen ådagalagd, torde talet om den historiska grundvalen förlora all betydelse. Ståndsrepresentationen är en qvarlefva från den olyckliga tid då aristokratien och hierarkien höllo på att utrota all folkfrihet i det gamla Sverige — då näfrätt, papistiska sofismer gällde i vårt land i stället för lag och rätt. Vi betvifla att den någonsin varit lämplig for Sverige, men äfven om den varit det under längesedan förflutna tider, så är den derföre det icke mera nu, då förhållandena lyckligtvis undergått så genomgripande förändringar. En drägt, som passat oss förträffligt under vår tidigare ålder, gör det icke mera, sedan vi blifvit fullvuxna, och samma lag gåller för staterna och för individen i detta hänseende. De urväxta statsformerna måste lemna rum för andra mera lämpliga, så framt nalionerna skola andas fritt och icke hämmas i sin utveckling. Man har sökt motivera den adliga sjelfskritvenheten genom förfädrens ärofulla bedrifter, men hvilken mans förtjenster ha väl varit så lysande, att de kunnat utgöra en rimlig grund för ättlingarnes anspråk på privilegier, som äro skadliga för land och folk? Om så vore, skulle de tjenster, som en hjelte eller statsman bevisat sina samtida landsmän, komma att dyrt betalas af dessas efterkommande. Och dessutom — huru mycket oftare har det icke varit tillfälliga omständigheter, kunglig nåd, intriger m. m. än den sanna förtjensten, som vållat upphöjelsen i idligt stånd. Det är ju allmänt kändt att, lå Magnus Ladulås uppdrog gränsen mellan rälse och ofrälse, adelskapets erhållande beodde på om man kunde underhålla en häst! ör rusttjenst eller icke. De som kunde köpa! tt sådant kreatur och bekosta fodret för detamma, blefvo adelsmäu, de som icke mäkta-!