Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 2

England och troligen i hela verlden ännu varit ordnad, . . . i Manchester! I Manchester, der det rykande bomullshelvetet, der de hundradetals skyhöga skorstenarne ju vittna om hvad andas barn der regera, der bomullslorderna de der materialismens furstar i konkurrensens raseri för sin slemma vinst för dagen låta hundradetals hvita slafvar förtäras; i Manchester, vid hvars blotta namn man ju tycker sig storkna i ett moln af bomullsdamm. Det kan ej annat än göra hvarje konstens vän godt, att påminna sig denna konstutställning, hvilken på sin tid gjorde så stort uppseende och af den ända i sista stund tviflande verlden slutligen framkallade ett högt utrop af beundran. Vi sågo deri ett slående exempel på att menniskan, äfven om hennes hjerta är kringstoppadt med tjock bomullsvadd och hennes lungor fyllda med en qväfvande stenkolsrök,.har ett oafvisligt behof efter njutning af konsten och dennas alster; att industrien visserligen är dagens drottning, men att hon såsom sin äldsta och mest älskade syster räknar konsten, hvilken det är henne ett nöje, att med sina samlade kapitaler gifva behöfligt stöd för stunden. Vi rekommendera denna lilla gtude om Manchesterutställningen (det dermed i förening stående tilllägget om den engelska konsten utgör en måhända något för hastigt utdragen konseqvens, framkallad af stundens härförelse) åt hvar och en af dem, som låtit för sig predikas, att konstens tid är förbi. Apropos! Vi läste härom dagen en af fru Schwarz romaner, Arbetet adlar mannen, hvilken, fastän tryckt; först i fjol, ingalunda är bland hennes senaste arbeten, ty sedan dess har väl dussinet jemt eller så flutit ur hennes penna och;sett dagen. Den värda förf. förer i ofvan citerade roman industriens och arbetets baner, samt går dristeliga på, utan attgifva någon pardon. Författarinnans förtjenster må varafän så stora, vi kunna likväl derföre icke låta utan anmärkning passerade utfall hon, med industriens bindel ej dess synrör för ögonen, gör mot poesi och konst, Förf. låter visserligen sina figurer tala, men figurerna äro så genomskinliga, att man tydligen ser förf. sjelf bakom maskerna. Vi citera några af hennes ytranden, och uppställa dem till jemförelse med de fakta, hr Eneroth framhållit om poesiens och konstens berättigande ej allenast bredvid utan öfver industrien. Fru Schwarz säger: Poesien lärer slutligen få rymma fältet, ty den är ingenting annat än an lemning från barbariets tider. När menniskan saknade kunskaper och fakta att stödja sig vid, var fantasien hennes enda vishetskälla. Dikter och dröm. mar fingo ersätta förnuftet, i samma mån hennes förstånd upplystes, trängdes dikten åt sidan och förlorade allt värde. När vi komma till en fullkomlig intellektuel utveckling, skola poeter och romanförfattare försvinna. — — Menskligheten måste vinna på förnuftets totala seger öfver fantasien. — — Jag måste sätta högst den poesi, som ligger i materien, då ni deremot, uppammad med sagor ifrån er törsta barndom, öfverlemnad åt ett drömmande känslolif, icke förstår någon annan poesi än fantasiens. Mig (förf:s hjelte) förefaller den som ett vackert vansinne. När man kan anse poesien för ett vackert van: sinne, då är man döf för poesien och sången, då är man endast materialist, ensidig materialist, och förstår ej eller vill ej uppfatta det skönas värde, om det icke krupit in i någon sinnrik ångmachin. Man vill då icke förstå att tidens oro, öfver hvilken man klagar, är en feberaktig, som dock en gång skall drifvas bort, för att lemna plats för den friskhet, den själsro, som utgöra poesiens och konstens rätta jordmån. När skall den dagen randas? Det vet ingen, men det är vansinne, att ej tro på en sådan poesiens ny dag. Hr Eneroths häfte innehåller några andra uppsatser, hvilka äfven kunna förtjena att taga i betraktande, om man vill gå in på att ställa allt på sin rätta plats. Bokens utstyrsel är högst elegant, hvilket gör den äfven lämplig för divansbordet der den borde få plats bredvid någon af fru Schwarz? romaner. — Den berömde tyske författaren Carl von Holtei skall i sin hemort Schlesien låta höra sig som offentlig föreläsare. I likhet med hvad Char.es Dickens förut gjorti England, och hvarpå han förtjenat