Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 2

— AA EEE samt skummade af raseri och vrede; men derna kamp var vanmäktig och framkallade ett ironiskt hånskratt från Girauds läppar. Giraud kastade bort spiken, som hunnit svalna, och tog i stället ut en jernkil, hvilken var alldeles hvitglödgad. Mellan en af stäfverna och knäet fanns en öppning. Giraud placerade der kilen; Bernard utstötte ett vrålande af smärta och hans kropp vred sig under plågorna. Giraud tog nu den tunga hammaren bredvid honom och slog med ett kraftigt slag kilen in i köttet. Delinqventen led så, att hans röst qväfdes 1 strupen. — Han dör! sade Marc. — Nej, svarade Giraud; han bara svimmar af smärta, det är allt; om ett ögonblick skall han tala. En otäck, bränd lukt spred sig i rummet; baronen vände sig ännu en gång bort. — Vill du nu tala? frågade Giraud. Bernard gjorde ett jakande tecken. Giraud drog med ena tången åter ut kilen. — O, jag lider! jag lider! stammade Bernard, hvars ansigte hade blifvit alldeles askegrått. Marc kom åter till sans. — Var La Chesnaye i grottorna, när du lemnade dem? frågade baronen. -— Nej, stammade den olycklige.