Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 1

klassiska Telltiden. På en liten öppen plats i byn såg jag pojkar flera gånger komma tillsammans och etter tur och ordning på ganska långt håll med pilar nedskjuta hvarandras hattar. Dessa voro visserligen inga chapeaux-bas, men jag kan icke atgöra hvad som var märkvärdigast, skyttens säkra öga eller lugnet hos den som bar skottmålet på sitt hufvud. Detta var blott en pojklek; Gud bevare fienden för männens allvar. Jag har berättat detta såsom ett observandum som möjligen med tiden kan blifva ett imitandum och då, när vapenleken utan blod blifvit riktigt nationel, då — ingen rädder här. Eget är att på vestkusten iden till den goda saken först och främst blifvit väckt till lif, liksom vi just der skulle frukta för en fiendes angrepp. Men det har väl kommit sig deraf att en bättre och friskare anda blåser med de vindar, som komma dit från främmande högt civiliserade länder i motsats till ostkusten, dit vinden far från ultramarinska stepper och barbarier. Nu är det ändtligen slut på Djurgårdsuppträdet såsom ett juridiskt mål betraktadt. Hjeltarne betala kalaset, icke särdeles dyrt efter deras vanor, och gnola på segersången vid hemgåendet. Allt har sin tid och alt har sin ofvergång och man har annat att tänka på än detta slagsmål, huru tänkvärdt det ån var. Bullret af bataljen förgår i andra dagens strider, spektaklet är slut — gifven applåden! Häfderna skola icke gömma hjeltarnes namn och den lilla kronik, som gör det, ligger redan i skräpvrån. Arma pennfäktare vi, som våga strida mot sådana hjeltar i hopp att vinna någonting för en bättre sakernas ordning, för hyfsning ock skick, hvad ha vi gjort? — berättat en skandal, det är allt, och våra kommentarier dervid, i sin lilla mån ämnade för mensklighetens väl, ha blifvit lästa till äfventyrs äfven af dem, som skulle taga dem ad notam. Men dessa, hånleende deråt, bita med god leende min hufvudet af skammen som, de mena sig icke sjelfva, utan oss, pratoch frasmakare, ensamt ha framkallat. Välan då, lemnom löjtnanterna i fred, de passa kanhända bast för den. Mengel, en herre i bondeståndet och en rolig herre, ämnar utgifra en Karakteristisk bondeståndets historia, och att döma af hans anmälan lär den blifva ganska underhållande och lustig tillochmed på de hedervärdes bekostnad. Någon annan bekostnad har han icke heller satt i fråga, han har blott velat samla underskrifter för att utröna brödernas sympathier för arbetet. Somliga ha tecknat sig för 20, andra för 10 exemplar 0. s. V.; detta är således blott en gradmätare på den goda tanken om Mengels författarskap och en alldeles ny uppfunnen ganska listig subskriptionslista. Baron Stedingk blir teaterdircktör, det är klart. Som student var han det redan inom sin nation, dessutom har han meriter af juvenal, parisare, friherre m. m. och allt är således godt och väl.