Göteborgsposten – 20 november 1860, sida 1

RR— EseSSVVVV GE NV STTT!Tn?!T!!?!?!PPP och steg tagna i vår goda och stora stad. I stället för studsare har man tillsvidare blott skaffat s. k. salongspistoler, ett vapen som förmodligen har sin egentliga användbarhet mot en fiende den der sedan han intagit Stockholms projekterade förskansningar, hvilka man vet äro oundgängligen nödvändiga, men derför icke alldeles omöjliga att öfvervinna, inkommit i staden, angripande densamma i dess egentliga lif, salongslilvet. Men när nu, såsom vi hoppas, snart en korps med gevär, som kunna hålla fienden litet mer på afstånd, blifvit ordnad, är det troligt att våra damer, icke eftergifvande de tappra östgötskorna i Norrköping, skola med uteslutande privilegium slå sig på öfningen att skjuta med salongspistol, så att de, när ryssen kommer eller när någon imitations-revolution efter franska modet händelsevis utbrister, kunna blifva verkhga kämpar för husoch hemfrid, pro aris et focis. Dessa skyttekorpser äro emellertid ett tidstecken, i sin mån lika märkvärdigt som telegrafen, fotografien, Great Eastern och lord Russells odiplomatiska depesch. Ofverallt löper som en epidemi skjutningslustan bland folken och symptomerna af lek och allvar äro deruti så sammanblandade, att man icke kan urskilja det ena eller andra hos skolpiltarne med trägevären och hos löjtnanterna som vinna priset vid Norrbacka. Det är bra och lyckligt detta, men den stora nyttan som skall följa häraf för vårt nationalförsvar blir mindre, då man betänker att alla andra folk lära sig att skjuta så väl som vi; och dessutom, hvad vill Sverige göra med sin flotta af odugliga linieskepp, när fienden kommer med dessa moderna pansarklädda fartyg, för att landsätta ständigt öfvade trupper emot vår indelta armå, som säkert har mer fosterlandskärlek än skicklighet i krigskonsten. Hvad skola vi göra, vi, som kanske icke ha råd att skaffa oss en enda af dessa fästningar på hafvet och icke att för vår militär följa med de nya uppfinningarne mer än hvad som vidkommer toiletten? Jo, enda medlet till räddning från en hotande fara är att lära oss samtliga handtera gevär och detta om möjligt ån skickligare än annat folk. Och det är möjligt för oss, födda bland bergen och mindre darrande på manschetten än söderns veklingar. Lika nationela som skyttegillena äro i Schweiz böra de blifva hos oss och lika säkra att träffa målet som Tells ättlingar skola vi blifva. Måtte jag icke skjuta öfver målet i mina förhoppningar, ty det fordras visst långa tider af ofning, af entusiasm för saken, innan man vinner den färdighet, som jag t. ex. sett i Tyrolen. Der, i en liten stad eller by, var såsom i alla andra ett skarpskyttegille och vid de söndagliga sammankomsterna skötos alltjemt de vackraste och de svåraste skott. Alla män hade gevär, ynglingar och gubbar, och de minderåriga gossarne lekte med pil och båge. Men det var en lek, vid hvilken en främmande darrade af rädsla, och fullkomligt i den