Göteborgsposten – 19 november 1860, sida 1

hotande facklan i hand. Hans ansigte hade nästan ögonblickligen återfått sitt vanliga lugn. — Jacques, sade han med genomträngande stämma, du har en pistol instucken i gördeln, ladda honom!... Godt! fortfor han och följde med sin tjusande blick tjufvens rörelser. Denne lydde. -— Tallebot har ej lydt mig, fortfor kaptenen, Tallebot måste dö! Och den brinnande facklan närmades alltjemt till krutfaten. Jacques höjde armen; Tallebot ville fly undan, men hans kamrater ställde sig emot honom; han ville göra sig lös, men kraftiga armar höllo honom qvar. Detta var oerhördt, förfärligt, obeskrifligt! Dante har ej i sitt JIelvete tecknat en sådan scen, som den, hvilken nu följde. Mathias Plattnäsa hade redan lutat sig ned öfver Diana och afskurit de rep, med hvilka hon var bunden. Aldah hade äfvenledes åter stigit upp och tryckte nu i sina armar sin syster i sorgen. De båda unga flickorna ilade bort till den aflägsnaste vrån af grottan, der de liggande på knä bredvid hvarandra, med hopknäppta händer och bedjande blickar, förgäfves sökte anropa himlen om medlidande. Deras förskräckelse hade öfvergått till proxysm genom det förfärliga skådespel, som nu tilldrog sig framför dem, och deras redan