Göteborgsposten – 17 november 1860, sida 1

tadt öfver sig, utstötte hon ett gällt skri och sprang upp. — Hjelp! hit! Diana! Diana! ropade hon och sprang fram och tillbaka i grottan. Ståthbållarens dotter reste sig långsamt upp och förde båda händerna till sin panna, för att kasta tillbaka de rika lockar, som betäckte hennes ansigte. Hon blef nu i sin ordning varse den store coösren, liksom Aldah sett Camelon, Isad af förskräckelse, sprang hon tillbaka. — Diana! Diana! ropade Aldah. Diana reste sig. — Vi äro förlorade, min syster! sade hon och kastade sig i sin kamrats armar. — Aha, dufvorna slå med vingarne! sade den store coösren. — Camel6on ref upp ur en varubal ett stycke tyg, som han ref sönder i tvenne remsor, af hvilka han sjelf behöll en och kastade den andra åt tjufven. — Bind och lägg kafvel i munnen på dem! sade han, annars få vi ej slut på det här. Den store coösren grep tag i Diana och Camelon ville bemäktiga sig Aldah, men den unga flickan slet sig ännu en gånglös. Banditen utstötte en förfärlig förbannelse. Aldah skyndade ut i gången, som stod i förening med de hemliga grottorna, men ryggade