Göteborgsposten – 16 november 1860, sida 1

ner, ända från Nordsjön till Medelhafvet, och från Medelhafvet till Westindien. Det var de stora krigens tid i början af vårt sekel. Han hade dock icke lyckan att få deltaga i någon af den tidens stora och berömda sjödrabbaingar. Men de engelska kryssarne voro spridda öfver alla haf och han hade tillfälle att utmärka sig i många strider med enskilda fartyg. Det var under dessa kryssningar som han år 1809 vid anfallet på ön Martinique företog sitt det berömda dådet att med fem man midt på dagen äntra uppför fästningens murar och på tästet St Edward plantera den engelska unionsflaggan, hvarigenom fästningens intagande betydligt påskyndades. — Då freden kom blef sir Charles likasom så många andra talanger, som slagit sig på kriget, bragt till overksamhet. Han kom icke i krigisk verksamhet åter förrän han blef befälbhafvare öfver den flotta med hvilken England understödde don Pedro i Portugal. Han besegrade don Miguels flotta d. 3 Juli 1833 ien kort men haftig strid vid kap Vincent hvilken han afgjorde genom att äntra sin motståndare från sitt flaggskepp. Ifrån denna tid begynte han att alltmer fästa allmänhetens uppmärksamhet på sig. Sedermera inträdde han i Portugals tjenst samt var öfveramiral öfver dess flotta. Han var dock icke i längden nöjd med den portugisiska regeringens åtgärder, utan tog afsked och trädde åter in i sitt fäderneslands tjenst — År 1839 utnämndes han till underbefälhafvare under sir Robert Stopford öfver Englands medelhafseskader i det syriska kriget. Här utmärkte han sig synnerligen vid stormningen af Sidon, som han med en styrka af 900 allierade samt 500 turkar intog, ehuru det beskyddades af en fästning och ett citadel som försvarades af 2,700 man, hvilka alla togos till fånga. Vid detta tillfälle bröt han sjelf i spetsen för de engelska marinsoldaterna in i fiendens baracker samt bemäktigade sig sedan citadellet. Derpå slog han helt och hållet på flykten en egyptisk styrka, under Ibrahim Pascha, i närheten af Beyrut, hvaraf följden blef denna stads öfverlemnande åt de allierade samt en tolal desorganisation af Soliman Paschas makt. Framför allt förvärfvade han sig stor ära vid eröfringen af S:t Jean dAcre som förnämligast var hans verk. Slutligen begaf han sig till Alexandria och afslöt der en konvention med Mehemet Ali, hvarigenom kriget afslutades. -— Detta var sir Charles mest lysande tid. Sedan han efter kriget återvände hem till sitt fädernesland, kastade han sig in på politikens område och begynte att yrka på reformer inom engelska marinen, men råkade i strider, till en del af personlig natur, genom sin häftighet och konsiderationslöshet. Då kriget med Ryssland bröt ut, glömdes dock alla dessa strider och små krakel och han skulle åter uppträda såsom krigare. Hans kampanj ökade dock icke hans ära, om den också icke nedsatte den; antingen han hade föråldrats eller omständigheterna icke tilläto det, den gamle sir Charles som lefde i allas