Göteborgsposten – 13 november 1860, sida 1

behagar riksgäldskontorets fortuna att vara nycktull till ens förmån. Hädanefter skall mången emellertid finna dumheten i det gamla af högsta auktoritet utgångna påbudet av arbeta och törtjena sitt bröd 1 sitt anletes svett. Det kunde vara någonting för det gamla testamentet nödvändigt, men ingalunda for den nya tiden, som har bättre vett; det var någonting passande för den gamla romantiken med kojan och hjertat, men icke för det moderna industrichevaleriet med jätteskepp, maskiner, som kunna gora allt och spekulationer som öfvervinna allt. Det skall wsan vara slaf på åkern eller i civildepartementet, sveltas vid tentamina i Upsala eller i en husfaders prosaiska familjeomsorger, på sin höjd vilja vi lägga så mänga strån i kors att vi ha ett tariligt bröd och eleganta klader, men sedan lägga vi oss makligt på soffan och drömma det nummer som skall bereda oss ära och välstånd för lifvet och med ens höja oss upp högt öfver gräs och strå. Och de som äro särdeles fromt sinnade och hafva tron, den tro, som de påstå saliggöra utan all förtjenst och värdighet, de skola säkert icke försumma att anropa den högste hvar för sig om en lycklig lott. Men om vi skola tala alvarsamt, så är det ju en händelse i vårt land som väl är betänkansvärd för att icke säga betänklig. Sverige, detta gamla hederliga rike, kändt och erkändt för sin heder och tro och dit, när man dväljes utrikes, tanken så gerna och så ofta återvänder, sägande: hemma är bäst, ja bäst, när man utefter linierna, der civilisationen har gått fram på jernväg d. v. s. öfverallt, vanhgen finner ingen annan heder och tro än den som ligger blott i ordet, ingen annan dygd än den högsta penningeförtjensten, — skall då Sverige göra allt for att likna denna kontinent, der allt visserligen synes friskhet och lif, men der mångenstädes samvetet är dödt: Staterna liksom menniskorna ha sina samveten och moralen är en och evig; aldrig rättande sig efter tiden, måste tvärtom tiden rätta sig etter den. Det förs ett krig mot de despotiska furstarne i våra dagar och friheten vinner seger. Skall det icke komma en dag, då redligheten drar i härnad mot falskheten och det skenfagra bedrägeriet, då, för att taga ett exempel, den allmänna meningen icke skall fördraga att dessa tyska småfurstar skaffa sig sina statsinkomter på hazardspel och att goda och nyttiga inrättningar göras med lotterioperationer? Kan det verkligen blifva så omvändt alt vi anse dygden icke för hvit, utan för rouge et noir? Ånej, detta tyskeri skall säket ha en öfvergång, det är blott en smittosam sjukdom, men en förfärlig sådan, som angriper mensklighetens ädlaste delar. Den är så mycket farligare som inga preservativer kunna bevara oss, vi inse och vi ropa högt att lotteriet är både olagligt och omoraliskt, men likväl kunna vi icke motstå frestelsen att försöka vår lycka i detsamma. Det är troligt alt här i landet under tretiotvå års tid ällt