Göteborgsposten – 9 november 1860, sida 3

arm hårdare omkring hennes lif och tryckte en kyss på sin olyckskamrats hvita och rena panna, — Älskar ni honom ännu? sade Aldah och fäste en forskande blick på den unga flickan. — Honom? sade Diana och skälfde till. — Ja, grefve de Bernac? Diana svarade icke, utan dolde sitt ansigte vid Aldahs bröst. — Svara Diana! sade Aldah sakta. Skulle ni ännu älska honom? —Jag blyges! mumlade Diana. I detsamma hördes ett stort oväsen från de andra grottorna: skrik, vapengny och sång. Diana och Aldah betraktade hvarandra bleknande och tryckte sig intill hvarandra. -— Hvad kan det vara? sade Aldah. — De komma kanske tillbaka! svarade Diana och darrade af fruktan. Bullret upphörde plötsligt och en djup tystnad inträdde. Aldah, som synbarligen var den modigaste, gjorde sig lös från Diana och gick bort till dörrdraperiet, som hon drog åt sidan. Mellersta grottan var ännu öde. (Forts.)