Göteborgsposten – 8 november 1860, sida 2

da 0 AV VS VAS ACT BILL pDaäSla lende, att sillen icke gör längre resor elle emigrerar till aflägsna stränder och ansåg I följaktligen den bohuslänske flskarens förfa rande grunda sig på ett fullkomligt misstag då han fiskar sillungar, i den förmodan, at dessa eljest längre fram skulle råka i norr männens garn. Talaren hade, efter att under en längre tid ha egnat den bohuslänska sillen en trä Igen uppmärksamhet, kommit till det resultat att man genom att lemna ungsillen iro, mer föra ett utrotningskrig mot sillens farligaste fiender och bereda strauden så att denna fisk dei funne tillräcklig föda, skulle kunna i betydlig mån förbättra sillfisket. Något sådant son det, hvilket upphörde 1808, trodde han doch ej kunna framkallas genom några medel, eme. dan det, likasom tvenne andra föregående utomordentligt ymniga sillfisken, var helt och hållet tillfälligt samt beroende af kosmiska och telluriska förhållanden, alldeles såsom lemlarnas och ollonborrarnas samt i södra Europa gräshoppornas talrikhet under vissa år är det. Anklagelserna mot ångbåtarna kanondundret och det i hafvet kastade tran. grumset för att ha vållat sillfiskets förminsk: ning, ansåg talaren alla lika ogrundade. Observationer hade ådagalagt att sillen icke låter genera sig af ångbåtar, och hvad kanondundret beträffar, så har ganska mycket sill fiskats utanför sjelfva Kronborg, huru många skott der än aflossats, Detta är också helt naturligt, då kanonernas larm icke kan jemföras med stormens, som sillen öfverallt får hålla till godo med. Hvad slutligen angår trangrumset, så var det icke skadligt utan tvertom nyttigt, då det innehåller närande ämnen för de djur, som utgöra sillens vanliga föda. Sedan hr Malm slutat sitt lärorika föredrag uppträdde ordföranden domprosten Wieselgren för att egna några ord åt den hjeltekonungs minne, som för tvåhundradetjugeåtta år sedan på Litzens slagfält offrade sitt lif i kampen för trons frihet. Han anmärkte den likhet, som förefinnes mellan Österrikes ställning under trettioåriga kriget och den i våra dagar. Genom ett despotiskt styrelsesätt och missaktning för de rättigheter, som lyda under dess spira, har det nu liksom då bragts till branten af sin undergång. Liksom det då hotades af Gustaf Adolf, hotas det nu af Viktor Emanuel, och Axel Oxenstjerna stod vid den svenske konungens sida liksom Cavour står i dag vid den furstes, som nu uppträdt mot det österrikiska förtrycket. Nu liksom då är det Frankrikes herrskare, som till en viss punkt understödjer den konung, som sätter Osterrike i trångmål. Efter att ha uppläst några till Gustaf Adolfs ära författade poemer, slutade talaren med att i gripande ordalag uppmana de närvarande att vårda fäderneslandets stora minnen och göra den uppväxande ungdomen dermed förtroligare, emedan derigenom underhålles en stormkraft, som kan bortblåsa de moln som hota oss från flera håll. Olyckshändelse. Då ångf. B. H. Santesson i måndags på aftonen skulle afgå härifrån till Stockholm, tilldrog sig, under det fartyget ännu befann sig inom pålverket, att en af pinnarne sprang å styrhjulet, hvarigenom rorgängaren Mattsson blef slungad öfver bord. Såsnart olyckan märktes, stoppades genast och räddningsföreök gjordes, hvilka dock i den mörka qvällen ej ledde till önskadt resultat. Mattsson förblef borta. Kaptenen återvände till bryggan och rapporterade saken hos polisen, hvarefter resan ånyo anträddes. Vid Lilla Edet hade han den sorgliga pligten att underrätta Mattssons der boende hustru om olyckshändelsen. Mattsson hade till ångfartygsbolagets fullkomliga belåtenhet varit under 5 år anställd i dess tjenst. — Oaktadt draggningar företagits såväl i tisdags som i går,