Göteborgsposten – 8 november 1860, sida 1

Fiskaren tycktes ej bry sig om sin fångens farliga belägenhet. Han höll med venstra handen väl fast i repet, för att hindra kroppen från att rulla ned i djupet, och tog med den högra upp ur fickan något, som ej kunde urskiljas i det djupa mörkret, XIV. Busksnåret. Fiskaren lät det, som han höll i handen, falla ned i vattnet. Ögonblickligen upplystes klippans fot af ett klart, blåaktigt sken, vid hvilket man kunde urskilja en liten bräcklig båt, som sköttes af blott en man och tycktes kämpa mot stormen. — Van Helmont sade sannt! mumlade fiskaren; det brinner tillochmed i vattnet. I detsamma slocknade åter ljuset. Derpå rullade fiskaren Bernads kropp ut öfver djupet och låt den glida ned, medan han släppte efter på repet, vid hvilket den var fastgord. När repet ej räckte längre, lutade han sig fram öfver klippkanten och såg ned: mörkret var så djupt, att han ej förmådde urskilja något, men detta oföränderliga mörker var säkerligen för honom ett godt tecken, ty han rättade hastigt