Göteborgsposten – 8 november 1860, sida 1

den samling af antagna bruk och grundsatser rörande de skilda staternas ömsesidiga pligter och skyldigheter, hvilken benämnes folkrätten, är endast menniskornas försök att realisera detsamma. Men vid dessa försök kunna de ledas miste, vare sig af intressen eller af bristande insigt, och den, gällande rätten kan derigenom komma att stå i strid med den rättvisa, af hvilken den endast borde utgöra en förverkligad afbild.. Inom de skilda samhällenas lagstiftning visar sig detta missförhållande genom införande af orättvisa lagar, inom den internationela rätten i antagandet och erkännandet af orättvisa grundsatser i afseende å staternas förhållande till hvarandra. En sådan är ibland andra den i folkrätten på senare tider införda non-interventionsprincipen. Den innebär att vid uppkommande strid emellan furste och folk ingen främmande makt må inblanda sig i striden och taga den enas eller den andras parti. Den stöder sig på den satsen, att en bra karl hjelper sig sjelf; och denna sats är visserligen sann. Men att deraf sluta att man icke skall få lemna en bra karl någon hjelp, är dock ohjelpligen ett felslut. En strid mellan furste och folk är dessutom icke ett envig, vid hvilket det är de kringståendes enda pligt att se till att der är , fair play. Det är en fråga om rätt och orätt, vid hvilken den förorättade kan göra anspråk på att de närvarande icke skola vara sysslolösa åskådare, utan likasom vid alla andra frågor om rätt och orätt, gripa in för att skydda hans rätt. Det är en fråga om rätt och orätt, vid hvilken det orätta uppträder i den värsta form det kan antaga: såsom missbruk till folkets förtryck af en makt, som är berättigad endast under den förutsättning, att den användes till folkets väl och efter dess önskan. Att yrka att en sådan fråga skall lemnas att afgöras uteslutande af den styrka ett genom förtryck utmattadt och försvagadt folk kan vara istånd att uppställa emot de trupper en förtryckande regering kan lega sig med de skatter den utpressat och med deras tillhjelp ännu kan utpressa, är att vilja ställa den europeiska folkrätten på samma ståndpunkt, på hvilken rätten man och man emellan stod på den tid då duellen var ett erkändt medel att afsluta tvister, och samhället, i domarens person, endast såg efter att det dervid gick ärligt till. I rättsförhållandena inom de skilda staterna hafva vi för längesedan kommit ifrån denna ståndpunkt. Samhället erkänner den förorättades rättighet att fordra hjelp af sina medmenniskor till skyddandet af sin rätt, och har egna institutioner för att undersöka hans anspråk derpå och lemna honom sådan, ifall de befinnas grundade. Staterna emellan finnas icke några sådana institutioner. Men derföre äro de dock icke beröfvade sin rättighet eller fritagna från sin skyldighet att efter förmåga understödja en rättvis och motarbeta en orättvis sak. De måste endast, hvar och en för sig sjelf, under