Göteborgsposten – 7 november 1860, sida 3

tillintetgöras, söka skydd inom Gaötasimurar. Och så är den stora lexa snart slut, som ett förtrampadt folk håller för konungar, prester, falska rådgifvare och slatviska embetsmäån. De sista dagarne af år 1860 skola se Viktor Emanuel mottaga de rättigheter, som tillkomma Italiens konung, med ett territorium, som sträcker sig utan albrott från Alperna till Sicilien, innesluter tjugotvå millioner själar, eger en armå af tvåhundratusen man och utgör en makt, hvilken ej länge kan förnekas rangen af stormakt. Enligt den politiska kodex, som nu gäller uti Europa, är Viktor Emanuel nu konung öfver Båda Sicilierna. Omröstningen har försiggått öfver hela Södra Italien, och folket har röstat förjanslutningen med en ofantlig majoritet. Han behöfver nu endast taga i besittning den tron, till hvilken han blifvit kallad. En million Neapolitanare och Sicihanare hafva förklarat, att de mottaga honom såsom sin befriare, att de gilla hans och hans föregångares, Garibaldis, handlingar och att de onska tillhora den monarki, som omfattar de stora på historiska minnen rika städerna Milano och Genua, Bologna och Florens. Att äfven vestmakterna biträda revolutionen och dess resultat, finner man af ett meddelande i Daily News för den 3 d:s, enligt hvilket lord John Russell skulle ha tillställt engelska diplomaten Hudson i Turin en depesch af d. 27 Okt., hvari Rnssell yttrar, det England icke kan påstå, attitalienarne ej haft giltiga skäl till att göra uppror mot sina resp. regeringar. England kan för sin del ej tadla Viktor Emanuel, derföre att han lemnat dem sitt bistånd. Att Frankrike står på samma sida, är alldeles otvifvelaktigt. Detta vestmakternas tillkännagifvande kan derföre anses såsom ett lämpligt svar på de frågor furstarne i Warschau gjort. Om Warschauermotet skrifver Times vanligen väl underrättade Wienerkorrespondent: ,Telegrafbyrån här i Wien har underrattat allmänheten om att inga stipulationer uppsatts på papperet och ingen öfverenskommelse gjorts i Warschau, men jag har i dag erhållit den försäkran, att denna underrättelse ej är fullkomligt riktig. Ett program af ett eller annat slag hade blifvit uppsatt i Warschau, men ej undertecknats, emedan monarkerna och deras ministrar icke kunde komma öfverens med hvarandra i afseende på flere vigtiga ämnen. Furst Gortschakoff sökte bevisa prinsen af Hohenzollern (Preussens förste minister) och grefve Rechberg, att det skulle vara fördelaktigt för alla partier, om Marsfördraget af år 1856 blefve underkastadt en revision; men han förmådde ej ötvertyga de preussiska och österrikiska ministrarne om riktigheten af sina åsigter. Ryssland önskar ifrigt att få åter intaga sin forna ställning vid Donau och bortskaffa Svarta Hafvets neutralitet, men ingen österrikisk statsman skall frivilligt tillåta Ryssland åter slå sig ned vid mynningen af en flod, som är af så stor vigt för Osterrike. Man får antaga, att preussiska ministern var ännu mindre läraktig än grefve Rechberg, likasom furst Gortschakoff äfven tycktes vara mindre belåten med den förre än med den senare. Under sitt vistande i Warschau hade monarkerna och deras ministrar flere möten med hvarandra, men en person, som måste vara väl underrättad, har låtit mig förstå, det de gjorde föga mera än utbytte ider och åsigter angående affärernas ställning i Europa. Det säges, alt furst Gortschakoff och grefve Rechberg kommo i gräl med hvarandra vid sitt första sammanträffande, och det är troligt, ait så skedde, ty de äro båda ytterst retliga. Polackarne visade en så oloyal anda, under kejsar Alexanders vistande i Warschau, att H. M:t icke förmådde dölja sin harm. Förhållandet mellan kejsar Frans Josef och prinsregenten af Preussen tycktes vara mycket godt. Kejsar Alexander var utomordentligt artig och uppmärksam mot sina höga gäster, och den enda märkbara skilnaden i hans uppförande emot dem var, att han var mera stel mot kejsaren af Österrike än mot prinsregenten. Om en europeisk kongress skulle sammanträda, för att lösa den italienska frågan, skalle man finna Österrike och Preussen anse Villafrancafördraget vara bindande. Det må äfven anmärkas, att kejsaren af Österrike lemnade Warschau fyra eller fem timmar förr än prinsregenten af Preussen. Att den lilla landsträcka, öfver hvilken konung Frans spira i senaste tiderna nått, ej så särdeles haft att rosa sin konungs närvaro, finner man af följande tillkännagifvande i