Göteborgsposten – 7 november 1860, sida 1

Istarkt nedtrampad. Sedan... ha vi ej sett till mera, — Huru! utbrast den gamle, som med den största uppmärksamhet afhört denna berättelse. Spåren gingo ej längre? — Nej, herre. — Det är märkvärdigt. — Då befallde Reynold mig, fortfor Camölon, att skynda till grottorna, att ställa allt vårt folk på fötter och genomsnoka landet rundtomkring Btretat, under det han sjelf skulle undersöka trakten af FEcamp. Camlon tystnade; han hade slutat sin berättelse och afvaktade hvad den gamle skulle säga. Denne tycktes vara rof för den starkaste sinnesrörelse. — Humbert fångad! mumlade han och rynkade sina hvita, buskiga ögonbryn; han i mina fienders våld! Omöjligt! omöjligt! ... Vår hemlighet hotad och en af mina söner besegrad! Det kan icke förhålla sig så... Men om så dock skulle vara, då ve dessa båda qvinnor! Jag skall hämnas på dem! Camålon följde med forskande ögon gången af de tankar, som återspeglade sig på mäster Eudes panna, och ett lätt leende krusade hans läppar, då hans eldiga blick föll på de båda unga flickorna.