Göteborgsposten – 7 november 1860, sida 1

der derföre, att dess invånare i dag äro halft vansinniga af glädje. Tre , nej inlemnades och en af de olyckliga röstafgifvarne skymfades, och några säga att han dödades, hvilket jag dock tror vara osannt. Och låt oss nu besoka Poerio, under det vi begifva oss till ett annat ställe. Han uppehåller sig hos madame Pauaola, hvars man hade dött under det han sökte att undfly polisen. Förmaket i hennes hus var upptylldt af personer, som väntade på att få träffa Poerio, denne man, hvars arf ifrån födelsen hade varit förföljelse och som hade tillbragt största delen at sitt lif antingen i fängelse eller landsflykt, och en del derat med jernbojan kring sin tot. Hvarje man i detta rum hade sin historia, och det en af allmänt och smärtsamt intresse. Tätt invid dörren stod en dugtig ,,popolano, som hade varit Poerios fängelsekamrat. Der var general Stocco, hvars arm ännu var svag efter en blessyr som han erhöll på Sicilien, och der voro många andra. Der var också den person, hvars votering jag nyss omtalade, han som kysste urnan. Hans namn var Felici Pirri, en kapten vid marinen. , Det är en alltför hänförande dag för mig sade han, Jag kan icke bära denna glädje. Den är en fullkomlig ersättning för ett helt lif af lidande. Han blef härvid så upprörd att han icke kunde tala. ,Min fader fortfor han ,,dog i landsflykt, en af mina farbröder stupade vid Ponte Maddalena, två andra blefvo brända i sina hus på landet af despotismens blodhundar. Jag blef landsförvist år 1820 och tillbragte många år i landsflykt. Vid min återkomst erhöll jag en liten befattning och år 1848 blef jag landsflyktig åter igen. Sedan dess har jag varit förvist och letvat så godt jag kunnat. Och märken, detta är historien om tusende och tiotusende personer i konungariket Begge Sicilierna; och likaså säkert som skriften i Belsasars palats var Guds hand, likaså säkert är denna revolution och dess framgång hans verk också. Efter en stund inkom Poerio, och en mera rörande scen har jag aldrig öfvervarit. Tolf år eller mera nade förflutit sedan han träffat de flesta af dessa personer; mångas wtseende hade förändrats vill oigenkänlighet; men så snart deras tidigare drag begynte att stiga fram för hans vaknande minne och han igenkände dem, kastade de sig kring hans hals och omfamnade honom. Felice Pirri gret som ett barn och aflägsnade sig utan att yttra någonting; det var nog för honom att hafva sett sin gamle vän. Efter en varm helsning lemnade jag denna rörande scen, isynnerhet som nya besökare och deputationer från alla klasser af folket i hvarje ögonblick trängde sig fram och uppfyllde rummet. Just utanför porten till detta hus var der en helt olika scen. Der var nn stor hop menniskor och en provisorisk predikostol som stödde sig mot det monument som till Madonnans heder var upprest på Piazza dei Gesuiti. I denna stod der en man med mörkt fladdrande hår samt skägg och mustacher, med sin calabresiska hatt med fjädrar i aftagen från hufvudet. Han hade en röd Garibaldi-blus och militäriska stöflor med sporrar, samt ett svärd och en pistol i bältet såsom de gamla puritanska krigarne, samt en manel löst kastad öfver sina axlar. Det var