Göteborgsposten – 5 november 1860, sida 1

de helsade den på afstånd som ett heligt berg och bestego den, för att offra på dess topp. För icke lång tid tillbaka fanns det ännu en kyrka på Maagö. Då konung Ludvig Filip gjorde en resa till Nordkap uppehöll han sig en natt hos klockaren på Maagö, och en hos fiskaren på Stappen. Nu har hans besök i norden redan gått öfver till ett slags folksaga. Fiskarena omtala den för hvarandra; föraäldrarne upprepa den för sina barn, och i sina naiva berättelser om denna kungliga Odyssee har folket icke kunnat nöja sig med den enkla sanningen, utan utsmyckat historien med sin fantasis tillhjelp. Man omtalar sålunda, att från länderna i söder, från de underliga trakter, der träden bära gyllene frukter, en furste en gång kom hit, hvilken, likasom det går till i sagorna, dolde sitt höga stånd under en enkel vadmalsklädning. En gång skulle en bondhustru hafva inkommit i det rum, der den fremmande hade tillbragt natten, just när han höll på att påkläda sig, och hade då sett att han under sin vadmalsklädnad bar en drägt af fint kläde, helt och hållet betäckt med kors och stjernor af diamanter. Man berättar också att en gammal norsk bondhustru, åt hvilken han hade gifvit en liten skänk, till tack hade räckt honom handen och sagt: , Folket i vårt land tror att du är en resande, sådan som de andra, hvilka emellanåt komma hit; men jag vet nog att du är större, än både fogden och amtmannen, ja till och med, än biskopen i Throndhjem. Jag vet att du är en prins, och kom väl ihog hvad gamla Birthe säger dig: Du skall en gång blifva konung. Den tiden, då Ludvig Filip reste i dessa aflägsna trakter, hade han mgen drägt af fint kläde under sin vadmalsklädnad, och intet diamantkors på bröstet. Begäret att se, att lära och att göra iakttagelser hade förmått honom att med ganska små medel företaga sig denna långa och besvärliga resa. Han kom från sin skola Reichenau, och en obetydlig vexel var all den rikedom, han förde med sig. Då, när den goda Birthe förutsade honom, att han en gång skulle blifva konung, måste han säkert hafva besvarat hennes spådom med ett misstroget leende. Det försiggick 1795; man änkte just icke då för tiden i Frankrike på att välja konungar. Maagös kyrka har nu blifvit bortförd till Havsund; klockaren är död; fiskaren har lragit bort, och begge öarne stå öfvergifna. Långs hela Finmarkens kust påträffar man många sådana ställen, hvilka sålunda blifvit öfvergifna, endast af brist på ved. När en iskare vill slå sig ned vid hafskusten, uppsöker han en bugt, i hvars närhet det växer björkträd; men när Lapparne komma dit om sommaren, plundra de den torftiga skogen och afhugga trädena midtpå, så att de cke skjuta några nya skott. Efter några irs förlopp nödgas den stackars fiskaren, lerföre att han icke har något bränsle mer, att draga sig bort från det stycke land, nebhlsttdnteteeetesd —L