Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 1

sina grundvalar, och Viktor Emanuel aktar cke för rof att alltmer och mer kringskära len helige faderns välde, under det att vårt svenska ekonomiutskott tager mod till sig och tillstyrker icke mindre än nio biskopsstolars borttagande och tvenne riksstånd bialla detta förslag. Hvad det senare angår, åå är väl faran förbi för denna gång, tack vare de högkyrkliga majoriteterna inom de venne första stånden, hvilka bildade en så compakt sköldborg omkring det hotade episkopatet; men sjelfva den -omständigheten att att sådant förslag icke blott kunnat göras at sekonomiutskottet, utan äfven kunnat passera halfvägs representationen, d. v. s. blifvit anlaget af de stånd, som närmast representera svenska folket, visar att åsigten om biskopsembetenas obehöflighet vunnit betydligt i terräng; den är ett af de tidens tecken, hvarpå den aktar, som är vis, han må nu bära kaftan eller icke. Att votera för biskopsembetenas bibehållande och dymedelst aflägga ett prof på att man ej smittats äf den der ,, oron, som går genom tiden, går lätt nog för sig, men att anföra några argumenter till stöd för sitt sätt att se saken, är svårare för episkopatets riddare. Ty icke alla de skäl, hvaraf dessa låta sin uppfattning af frågan bestämmas, äro af den beskaffenhet, att de kunna paradera i en offentlig diskussion, och något fullgiltigt och förnuftigt argument torde näppeligen kunna framdragas. De nödgas derföre inskränka sig till peremptoriska förkastelsedomar öfver det revolutionära förslaget, på sin höjd beledsagade af salvelsefulla deklamationer mot det håll, hvarifrån det utgått, samt klingande men i allo haltlösa sofismer. Men detta ådagalagger ju på det tydligaste huru sjuk deras sak i sjelfva verket är; och derfore är hvarje diskuterande af reformen ett steg mot densammas slutliga seger. De finnas ännu i våra dagar här i Sverige, som påstå att episkopatet är en gudomlig institution, som det vore ett sacrilegium att angripa, en den kristna kyrkans pelare, hvars borttagande skulle kunna medföra de största vådor för densamma. En sådan åsigt är emellertid helt och hållet katolsk samt eger icke det ringaste stöd i Bibeln. I apostlarnes skrifter omtalas visserligen biskopar men endast såsom då existerande och icke såsom för alla tider lämpliga eller behöfliga kyrkoembetsmän. Hvem inser dessutom icke att dessa exiczoror (uppsyningsmän) som församlingslärarne under kristna kyrkans första tider funno sig föranlåtna att utse bland sig, voro någonting helt annat än våra prelater. Vårt episkopat smakar af en belt annan tidsålder — en tidsålder, då Frälsarens lära om sina apostlars inbördes jemnlikhet och hans ogillande af deras begär efter utmärkelse och makt råkat i förgätenhet. Det är en qvarlefva af papismen, som våra reformatorer, hvilka, till förekommande af förargelse och motstånd, gerna gålfvo efter i mindre väsentliga ting, låtit qvarstå, sannolikt i den förhoppningen, att den förr eller senare skulle bortfalla för det af protestantismens anda genomträngda folkets påtryckning. Det förefaller hardt nära obegripligt, att någon kunnat påstå, att en episkopal kyrko