Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 1

Han kröp fram från sitt gömställe och vände tillbaka till sammetsdraperiet. Då han lyfte upp ett hörn på detta i afsigt att gå in i salongen, blef han varse Mercurius, som satt i en länstol, men lyckligtvis med ryggen vänd emot honom. Van Helmont tvekade om hvad han skulle göra och tusende olika tankar genomkorsade hans hjerna, då en andra dörr till salongen öppnades, belägen midtemot kabinettet, der den lärde befann sig. Denne släppte draperiet. Catherine inträdde och närmade sig Mercurius. — God afton, min älskade! sade han och lade sin arm kring den vackra baronessans smärta lif. Catherine gjorde sig hastigt lös och pekade på draperiet, bakom hvilket Reynold och Humbert nyss försvunnit, sägande: — De bedraga dig! — Hvilka? sade Mercurius. — Dina bröder. — Omöjligt! —Jag har bevis derpå. — Bevis på att de bedraga mig? — Ja. — Catherine! Catherine! Akta dig; denna anklagelse är förfärlig. — Jag vet, att den är sann.