Göteborgsposten – 3 november 1860, sida 1

författning skulle vara mera öfverensstämmande med den rena evangeliska lärans anda än en presbyterial. Att Luther, om han natt fritt val, skulle föredragit den senare, gifva hans skrifter all anledning att antaga. Melanchthon, som vida mindre än han emanciperat sig från respekten för den romerska kyrkans gamla former och hierarkiens tradiuonela anspråk, visar dock i Tillägget till de Schmalkaldiska Artiklarne i klara ord huru ötverflödigt episkopatet är då han anmärker att biskoparne endast i kraft af mensklig lag ha annan makt än andra församlingsherdar och att när denna makt missbrukas den dels bör tillfalla församlingen och dels af ötverheten inrättade domstolar, hvilka den ock rätteligen tillhör. Men om saken förhåller sig sålunda och ett biskopsdöme med Guds nåde — hvilket tyckes utgöra en trosartikel för åtskilliga af våra svenska puseyiter — är en orimlighet, så bör frågan betraktas ur mera praktisk synpunkt. Hvad gagn gör väl den svenska prelaturen till ersättning för de dryga summor den kostar staten? Upprätthåller den kanske den svenska statskyrkan i denna stormiga tid? Vi tro att denna skulle stå åtminstone lika stadigt om ej de dels sömniga och dels yrvakna väktarne på Zions murar funnos. Ha de svenska biskoparne, allmänneligen taladt, hittills krafugt befrämjat kristendomens sak inom sina stitt, ha de vavit brinnande och skinande ljus, hvarförutan det andliga mörkret skulle tagit öfverhand, ha de i på hvad dem berott gjort kyrkolagens ord till en sanning, ha de, kort sagdt, varit uppsyningsmän öfver sina stift i ordets apostoliska betydelse? Det var längesedan, om ens någonsin, som dessa frågor kunde med ja besvaras, och det tyckes derföre som skulle ekonomiutskottet i den eljest träffande motiveringen af sitt förslag ha gjort sig skyldig till ett väsendtligt misstag, då det daterar biskopsinstitutionens förfall från dena tid, då det blef en biskops rättighet och skyldighet att deltaga i folkrepresentationens förhandlingar. Att biskoparnes vistande vid riksdagar. ne mer än något annat bidragit till ådaga läggandet af biskopsembetenas obehöflighet enär stiften under dessa perioder icke styrts sämre än eljest, är obestridligt; men hvad dej beträffar, att deras högvördigheter låtit sig a detta för deras egentliga kall främmande upp drag dragas ifrån utöfuingen af sina embets pligter, så vittnar icke blott traditionen inon vårt land, utan äfven många ovedersäglige fakta och urkunder om att redan långt före 1809 flertalet af de svenska prelaterna ill: motsvarat kyrkolagens stora fordringar och företrädesvis vinnlagt sig om och sysselsat sig med ting, som denna verlden tillhöra Hade anledningen till det öfverklagade on da varit att söka blott i det ifrågavarande grundlagsbudet, så hade man ju hatt allt skä att hoppas det biskopsinstitutionen skulle ge nom detsammas upphäfvande kunna upprätta: ur sitt närvarande förfall, men att så ej är vittnar just den omständigheten, att utskotte icke tillstyrkt något sådant palliativ utan hel skoningslöst satt yxan till roten, äfvenson dess anmärkning att icke tiden mellan riks. dagarne af biskoparne begagnats till någor särdeles verksamhet inom stiften. sa re TRENTER r