Göteborgsposten – 2 november 1860, sida 1

svårare pröfning? Jag älskar Aldah! jag älskar henne! sade Reynold med passionerad ton, som kom Van Helmont att darra och ännu hårdare omfatta dolken, som han tagit i handen. Jag älskar henne! och likväl... Reynold tystnade. Van Helmont väntade ... Mercurius utstötte ett gapskratt. — Ja, sade han, hennes clairvoyence ligger i vecken på hennes kyskhetsdrägt. Åtminstone försäkrar vår far det! — Och jag tror det, Mercurius! — Nå? inföll kemisten ironiskt. — Vi måste skaffa oss en annan somnambul, och Diana skall nog kunna bli det inom kort, svarade Reynold. Mercurius skrattade ännu högljuddare. — Nu förstår jag, hvarföre Humbert icke skrattar, sade han. Van Helmont spratt åter till. — Nog! sade Reynold, som fann detta samtal vara obehagligt. Det är ej frågan om våra enskilta affärer: det är frågan om vårt gemensamma intresse. Våra koffertar äro tomma! — I morgon skall jag göra guld, svarade Mercurius. — Men utom det guld du gör måste vi äfven ha verkliga spanska pistoler; j veten väl dessutom, att vi böra sätta i verkställighet en plan, som vi redan för längesedan uppgjort . .