Göteborgsposten – 2 november 1860, sida 1

om vi ej hade Aldah i vårt våld; men hon utgör en gisslan... En stunds tystnad följde på dessa ord. Då Van Helmont hörde namnet på den han älskade såsom sin dotter, hade han qväft en suck, och hans rynkade ögonbryn hade gjort hans ansigte ännu dystrare. Men, återtog Mercurius hastigt, i afseende på Van Helmont, hvarför har man ej velat följa mitt råd? Det är lätt att döda honom. — Visserligen, svarade Reynold; men detta mord skulle vara oss alldeles onyttigt, eftersom Van Helmont ej förmår något emot oss, och än mera, det skulle bli oss till skada... Du vet väl dessutom, tillade Reynold, att vår far förbjudit oss göra något våld på Van Helmonts lif. — Vår far misstager sig i sin tro! sade Mercurius med en axelryckning. — Kanske! — Hvad, Reynold, kan du verkligen tro, att denne mans död äfven skall förorsaka Aldahs död. — Mäster Eudes försäkrar det, Mercurius. Han påstår att så nära samband förefinnes mellan denne man och den unga flickan, att man skulle, genom att döda Van Helmont, äfven med samma göra slut på Aldahs lif. Huru mycket vi än veta, vet likväl mäster Eudes mera än vi tre tillsammans. Underkastar icke jag mig en än