Göteborgsposten – 30 oktober 1860, sida 1

hans ansigte blef purpurrödt, då han fäste sin genomträngande blick på grefven. — Ah! hviskade han sakta och gnisslade med tänderna. Ve dig, bandit! jag skall krossa dig! — Bah! inföll grefven med ironiskt hånlöje. Min vän, befinner ni er ännu under intrycket af denna märkvärdiga likhet? Ni tycks verkligen tro er tala med den skändlige La Chesnaye, då ni talar med grefve de Bernac! Jag förlåter er denna gång ert misstag, Van Helmont, men jag råder er, att för framtiden taga er tillvara för dylika villfarelser. Dessutom, tillade Reynold och sänkte rösten, ni bör vara mera försigtig och ej visa er så ifrig mot denne La Chesnaye. Ni glömmer måhända, att han i sina händer har ett förfärligt medel till hämnd på er, en dylik bandit är ju i stånd till allt; den stackars Aldah är ju i hans våld. Hennes lif beror af er, Van Ilelmont. Böj derföre ert hufvud, jag uppmanar er dertill i ert eget intresse. Aldah och Diane befinna sig i denne mans eller hans anhängare: våld. Det kunde hända, att man skulle vilja hämnas den tortyr, han måste undergå, på den som tjena till gisslan. Den unge ädlingen höjde härvid åter röster och fortfor: — Tusen tack, min herre! baronessan tac kar er äfven! Men se då på delinqventen!..