Göteborgsposten – 27 oktober 1860, sida 2

sökte le, under det Catherine torkade sig i ansigtet med näsduken, för att dölja sin blekhet. Richard hade sprungit upp. — Om monseigneur tillåter, sade han lifligt, vill jag, er trogne tjenare, genast förena mig med den trupp, som är ordnad för att rädda fröken Diana. — Omöjligt! sade Van Helmont och fattade ståthållarens arm. Då jag nu sagt hvad rätten beslutat, kan ingen af oss lemna detta rum, ej heller meddela sig med personer härutom ... — Stanna! sade ståthållaren till Richard, Hr dAumont var grufligt blek; den olycklige fadren måste utstå alla de qval, som tviflet, hoppet och väntan kunna ingifva. Han föll utmattad ned i en länstol och dolde hufvudet i sina händer. Inom några ögonblick skulle hans dotters öde afgöras och han förmådde intet. Ilan kunde endast afvakta den händelse, som skulle tillföra honom lif eller död. — Förträffligt uppfunnet, sade åter de Bernac; men hvem har ingifvit domrarne och ståthållaren denna sinnrika id? — ln person som ej tillhör rätten. — Och denne maa är? ... — Jag! svarade Van Helmont. — Ni? inföll de Bernac! (Forts.)