Göteborgsposten – 26 oktober 1860, sida 1

Irade despotiska regeringarne. Att Wien ofvat göra vissa medgifvanden för de moskovitiska planerna i ersättning för czarens bistånd, är ej osannolikt, och vi antaga som säkert, att de tvenne hofven skola försöka draga Tyskland in i sitt förbund genom lockbetet af en garanti mot Frankrike. Ryssland har alltid bibehållit sitt inflytande öfver de tyska hofven genom den kejserliga familjens många slägtskapsförbindelser, och czaren förjenar så till vida Preussens och de mindre staternas förtroende, som han troligen ej skulle genom någon förespegling från Frankrikes sida kunna förmås billiga en invasion i Rhenprovinserna. Men det vill synas som om de nya allierade icke misströsta om att kunna vid sin sak fästa en ännu mäktigare monark. Furst Gortschakoff har gjort franske ministern i Petersburg föreställningar angående den uppmuntran som egnats de revolutionära doktrinerna i Italien. Garibaldi har slitit fjällen från den ryske monarkens ögon. Denne furste ser nu den italienska liberalismen i all dess förhatlighet. För endast tre år sedan var antipatien mot Österrike så stor, att Sardinien, fastän 1855 Rysslands fiende, nu var dess synnerliga gunstling och att det påstods, att afträdandet af en hamn på Medelhafvets kust vore inseglet på ett hemligt förbund. Men nu återigen är Sardinien en oförlåtlig förbrytare. Det har kränkt konungars och presters heliga rättigheter och gjort gemensam sak med beväpnade revolutionsmån. Viktor Emanuel och Cavour äro derföre öfvergifna och czarens ansträngningar äro nu riktade på att kunna indraga franske kejsaren i en ny konfederation för upprätthållandet af de monarkiska rättigheterna. Man skall under de närmaste dagarne troligen göra allt, för att förmå hofvet i Tuilerierna att inslå en så kallad bestämdt konservativ politik. Hufvudföremålet för alliansen är att sammanhålla det österrikiska väldets söndersplittrade machineri och att, om möjligt, rädda vraket af påfvens verldsliga statsskepp. Att förvirringar hota, större än Wienerhofvet ännu haft att utstå, ligger klart för czarens fiffiga rådgifvare, och de ha synbarligen kommit till den slutsatsen, att det är förmonligare för Ryssland, om sakerna förblifva i sitt nuvarande tillstånd och Osterrike är en undergifven vän till deras herre, än om Frans Josefs rike splittras och Ryssland begär sin del i förening med andra makter. De liberala opinionerna sprida sig äfven inom det mellersta Europas afstängda länder på ett sätt, som injagar oro hos de ryska myndigheterna. Ingen landtvinst tillfölje af Österrikes fall skulle kunna skaffa dem ersättning för den politiska oron i deras gränsprovinser. Häraf kommer sig Rysslands beslut och dess framträdande på skådeplatsen, såsom fredens och ordningens stridsman. Allt hvad som återstår att göra för ett fritt land är att noga följa den franske kejsarens handlingar. Skall ban bli medlem af en ny helig allians eller skall han förblifva trogen denna liberala utrikespolitik, som på visst sätt godtgör strängheten i hans inre förvaltning? Hans blifvande mått och steg äro likväl enligt vår tanke temligen gifna. Hvilka felaktigheter franska folket än förmår uthärda i afseende på sin egen styrelse, är det likväl ej någon vän till de